Snart hemmastadd, eller?

Nu har jag jobbat som gymnasielärare i tre och en halv vecka. Jag brukar ju säga att jag inte jobbar som. Jag är! Men nu har jag ju inte rätt behörighet. Då jobbar jag som... Men jag ÄR ändå lärare.

Schemat är kanon. Åtminstone fyra dagar av fem. Den femte är tuff. Fredagar har jag lektion HELA dagen. Sex stycken i en följd. Från 8.15 till 15.30. Tufft att genomföra och ännu tuffare att planera. Men mest tycker jag nog synd om BF09 och BF10 som har en lektion (av fyra) på tisdagen och de andra tre på fredagen. Det är lite för många som inte 'orkar' att gå på de sista två på fredagen. Det blir tufft för dom att hinna med allt...

 

 

Eleverna, det känns lite jobbigt att säga så till dom. Ungdomarna som jag jobbar med om dagarna i syfte att de ska få bra kunskaper är förstås kanontrevliga. Jag brukar ju ha lätt att umgås med ungdomar, så jag är inte förvånad. Allt känns bra. Njae, det finns några jag är lite oroliga för. Några som inte riktigt knäckt koden än. Koden för vad som behöver prioriteras på lektionerna. Samtidigt så vet ju jag att jag har en stor del i att inspirera dem till stordåd. Jag kommer att börja leva ut lite mer snart. Känna mig hemmastadd, liksom...

 

 

Lärarna, eller ska jag kalla dom kollegor. Samma här, bara trevliga människor som vill väl och ställer upp när jag behöver fråga nåt.

 

 

Jag då? Jag visste ju förutsättningarna redan innan. Det här var min biljett bort från S. Jag ställde kravet att jag skulle få 'eget rum' där jag kunde stänga in mig och repetera de 15-20 år gamla kunskaper som ligger framentiellt utspridda i hjärnan och i förlängda ryggmärgen. Det tar tid att sätta ihop bitarna igen, men det funkar. Däremot så gissar jag att flera av kollegorna inte anser mig som speciellt kollegial. Men om nån av er läser detta. Utan mig så kanske ni inte hade haft nån alls som kunnat undervisa i kemi just nu. Vem vet? Och jag lovar er. Jag behöver vara för mig själv i det här läget.

 

 

Även om jag har stora sociala behov emellanåt. Så kan jag vara värsta eremiten också.

Jag trivs bra här nu. Men förstår att det bara kommer att bli ett år på Björkhagsskolan. Neddragningar och uppsägningar kommer att sätta käppar i hjulet för en fortsättning. Kanske även den lite uppgivna stämning som råder i skolan om en fortsatt fin oas i Hofors. Det skulle vara synd. Och om det skulle bli en fortsättning... Vem skulle vilja åka till Hofors och undervisa i Kemi på ca 35%. Vet inte hur många kemilärare det finns på orten. Men enkelt blir det inte

 

 

Vi får se var jag hamnar till hösten 2012. Dags att börja läsa platsannonser igen för den här stafettläraren. Jag Är stafettlärare ;-)

 

 

Var det här OK, Michelle? (för visst heter du väl så)

Har bara så svårt att lära mig namnen. Fem nya grupper PLUS  kollegor. Puh
Undrar//Sveneric

 

.

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Sofia Eriksson » Till beslut...:  ”Men Sven-Eric, vi vet inte vad som passar, sånt visar sig, jag tycker synd om de..”

  • Svenerig » mitt älskade jobb:  ”Tacksam för alla tips. Inte minst ditt, Sofia. Men jag är nöjd med min dag när j..”

  • Sofia » mitt älskade jobb:  ”Jag förstår dig. Vet du vad jag tycker? Sök dig till Kriminalvården. Mja, på rät..”

  • Edward Jensinger » Bloggsvar till Edvard Jesninger:  ”Nja, jag är nog inte en sådan rektor som nedvärdar vikten av mig själv. Jag vet ..”

  • Sveneric » Bloggsvar till Edvard Jesninger:  ”Jag anser att rektorer gärna vill nedvärdera in roll i skolan. Men att vara ansv..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln