börjar passa

Det tog mig drygt fyra månader! Fyra månader för att känna mig hemma på skolan. Och nu trivs jag riktigt, riktigt bra. Jag känner mig fortfarande utanför gruppen. Men det är, förlåt, har varit självvalt. Man måste komma ihåg att det var i juni 1997 som jag senast läste kemi. Sen har ju nivån legat betydligt lägre än där jag är nu.

 

Ett år tidigare, vårterminen 1996 som jag själv läste matte, på den nivån som jag nu undervisar på. Det betyder ju att varje lektion jag nu ska hålla i är en ny lektion för mig. Inget att falla tillbaka på, för vem minns det dom gjorde förra seklet?

 

Det här gör ju att jag har fått repetera och repetera och repetera och... Inför varje lektion. Och när jag har undervisar slutet på kemi-A och ska börja om på samma kurs... Då har jag en ny kursplan att följa ;-) Så, visst har det varit tufft!

 

Men jag börjar passa in, tror jag? Lite mer i alla fall. Men nu är det ju dags att sluta! Eller ja, nästan.

Jag har haft som vana att gå ner i personalrummet på torsdagar och fika med mina trevliga kollegor. Den här veckan var jag ner även på fredagen. Annars sitter jag på mitt arbetsrum, dricker kaffe på mitt arbetsrum, äter min medhavda sallad på mitt arbetsrum. Men utan mitt 'krypin' så har jag nog inte klarat detta. För det har kostat mycket tid. Men jag har kunnat vara ganska effektiv på rummet.

 

Visst, jag har fått ett erbjudande från Rektor att vara kvar ett år. Men två halva kurser kemi under ett halvt läsår. Och sen plocka ihop kurser, kanske på fler skolor, och ändå inte vara fast anställd i en kommun som minskar varje år. Då ska det vara en bra deal!

 

Jag börjar känna mig som lärare igen. Jag har lektioner. Jag planerar och följer upp. Inget mentorsskap. Inga kuratorsliknande utryckningar. Inga slagsmål att reda ut i korridorerna... Kroppen börjar nästan komma ikapp och kännas normal! Hjärtljuden hörs inte lika tydligt längre... Jag börjar väl helt enkelt komma ikapp och må bra!

 

Annars börjar jag ju också veta mitt värde. Det finns inte många som jag. Inte ens så många med samma utbildning som jag. Lärarlegitimationsreformen har ju kraschat. Det är fritt fram igen att undervisa var som helst! Eller?

 

Jag behövs i skolan och jag tänker fortsätta med det, tror jag.
Jag behöver Twitter och platsbanken. Och för det senare tänker jag vara väl förberedd.

 

Idag vågade Vilgot för första gången åka med i min traktorgrävare. Och som han vågade! Han både spakade och faktisk vred om nyckeln och startade maskinen. Sen när jag skulle börja tillverka mina fyra fönster till bastutunnan, då körde jag av mitt första bandsågsblad. Suuurt!

MEN, livet börjar bli härligt igen ;-)

//Sveneric

 

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Sofia Eriksson » Till beslut...:  ”Men Sven-Eric, vi vet inte vad som passar, sånt visar sig, jag tycker synd om de..”

  • Svenerig » mitt älskade jobb:  ”Tacksam för alla tips. Inte minst ditt, Sofia. Men jag är nöjd med min dag när j..”

  • Sofia » mitt älskade jobb:  ”Jag förstår dig. Vet du vad jag tycker? Sök dig till Kriminalvården. Mja, på rät..”

  • Edward Jensinger » Bloggsvar till Edvard Jesninger:  ”Nja, jag är nog inte en sådan rektor som nedvärdar vikten av mig själv. Jag vet ..”

  • Sveneric » Bloggsvar till Edvard Jesninger:  ”Jag anser att rektorer gärna vill nedvärdera in roll i skolan. Men att vara ansv..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln