tillfälligheternas spel?

Det går verkligen upp och ner med det här skrivandet. Ja, eller om vi ska kalla det bloggandet? Men bloggande låter så ambitiöst och dessutom så stoppar jag väl kanske in mig i ett fack där jag i mångas ögon sänker mig själv. Men då finns ju alltid möjligheten att jag höjer mig i andras ögon. Men jag skriver ju å andra sidan inte för någon annan än för mig själv. För att få tänka och minnas vad man tänkt. Vem vet om man kommer ihåg vad man tänkt annars. Det kan ju dessutom vara bra att träna på att veta var man har tankarna om jag nu haft oturen att ärva just de gener som gav min far, BlomArne, endast få klara stunder under de sista månaderna av sitt liv.

 

Mitt problem med att skriva är att jag aldrig vet vad jag kommer att skriva om. Ja eller kanske mer att jag vet aldrig var skrivandet kommer att sluta nånstans. Hur själva ihopknytandet av texten ska kunna fås ihop med tanken från början. Det här behöver jag förstås egentligen inte berätta för er som poppar in här ibland och läser eftersom att ni redan märkt detta. Och alla ni som är mer språkligt bevandrade än jag, har säkert nåt konstigt ord som passar bra här också.

 

Nåja, jag brukar ju mest skriva om saker som händer i skolans värld och det var tanken den här gången också. När man som jag har uppnått den aktningsvärda åldern av 51 år och har hittills funnits inom fem olika yrken så har ju det gett mig lyxen att kunna jämföra dessa. Egentligen är det två yrken och tre kortare nedslag på färre än fem år. Dessutom så ligger dessa tider lite omlott med varandra här och där.

 

Bondeyrket har jag ju vuxit upp med. De första 23 åren av mitt liv så bodde jag ju hemma på bondgården, levde med bonderiet, hjälpte till, hoppade in, mjölkade kor, harvade, sådde, plöjde. Att jag sedan köpte bondgård med Styggan, hade alla vanliga djur utom mjölkkor (och hästar förstås), harvade, sådde, plöjde, avverkade skog... Gör att jag har en riktigt bra erfarenhetsbas sär, men ingen utbildning.

 

Jag har kört nästan alla sorters maskiner utom väghyvel. Men livet som grävmaskinist blev för stillasittande för mig. Under två år hade jag en traktorgrävare som jag tog åt mig lite jobb med. Den här delen av mitt liv låg omlott med vaktmästarjobbet och bonderiet. Men här skaffade jag faktiskt mig en utbildning (12 veckor vid AMU i Hedemora)! Jag har nu blivit med traktorgrävare igen. En gårdsmaskin, kan vi kalla den. Den är äldre, rassligare och fulare, men jag kan skotta snö och gräva gropar med den. Här kommer en faktor till in. Mitt underbara barnbarn Vilgot är också en livlig fan till detta köp. Han vet hur den funkar och jag får lite hjälp att knuffa omkull träd och dra i spakar.

 

Mitt snickarliv tog slut 1987. Det här var nåt jag inte alls ville, egentligen. Men efter åtta år på byggen så pallade inte fötterna längre. Daglig värk gjorde att jag gick till arbetsförmedlingen. Jag pallade att jobba halva dagar sen var värken så grym att det inte fungerade längre. Jag blev erbjuden jobb på hemma på Årsunda IP som vaktmästare och jag jublade! Det var här jag skulle vara. Det var det som var meningen med livet! Jag var hemma på orten lämnade och hämtade Emma(född -85) på dagis och livet var kanon! När jag efter två år som vaktmästare insåg att mitt yrke nästan enbart bestod av att klippa gräs och städa var det dags att gå vidare. Att det dessutom inte alls var lämpligt för min astma och mina allergier gjorde att jag under dessa två år hade uppnått en lägstapunkt för min personliga hälsa. Det var dags att gå till arbetsförmedlingen igen. Där träffade jag en man som sa nåt jag aldrig kommer att glömma och som gör honom värd att nämnas här. Jag berättade, han lyssnade. Så la han upp fötterna på sitt skrivbord, knäppte händerna bakom sin nacke och sa: "sjukskriv dig! Jag fixar resten!"

 

Det här uttalandet från en arbetsförmedlare, inte platsförmedlare, gjorde att jag hamnade på komvux. Mitt mål var byggnadsingenjör. Efter tre och ett halvt år hade jag både naturvetenskapligt och tekniskt gymnasiebetyg. Men under det sista året på komvux i Sandviken började både lärare och studiekamrater då och då ge mig vinkar om att jag borde bli lärare. Som så många andra, när det påståendet kommer upp, så slog jag förstås ifrån mig. Men tanken hade placerats i mig.

 

Efter komvuxåren så hamnade jag hos en arbetsförmedlare igen. En kvinna frågade vad jag ville göra. Jag hörde mig själv säga " jag skulle vilja prova att jobba som lärare". Svaret från henne var att Jag skulle ringa en skola då! Dagen efter det här mötet var jag på Årsunda skola och då var det klart! Rektor Kalling sa efter en månad. " Det här fungerar bra, men du borde prova att jobba med äldre barn. Jag har ringt rektorn i Österfärnebo och sagt att du kommer dit på måndag. Ring henne nu!"

 

Vad jag minns så var det inte det här jag ville. Jag menar, vad hade en kille från Årsunda i lilla Färnbo att göra? Jag hade det ju så bra på skolan här hemma! Men nu hände det saker! Jag började på glesbygdshögstadiet i Österfärnebo måndag vecka 45, 1993. Gick parallellt med Den fantastiske Klas-Erik som helt plötsligt sa till rektorn " Nu är vi fått hit Sveneric till skolan då kan jag ta ut delpension". Efter jullovet hade jag alltså ett halvtidsvikariat och hör och häpna. Klas-Erik tog ut hel pension till sommaren. Livet var fantastiskt igen (som så många gånger tidigare). Utmanande. Utvecklande.

 

Det var här jag träffade min chef! Alltså min hittills enda riktiga chef! Den enda värd namnet. Jo, men visst har jag haft andra bra också. Som tex Eva, Peter, eller Sören. Men alla de bara kortare eller jättekorta tider. Nä, AC. Du passar mina frihetsgrader.

 

Men sen blev jag lite förgrymmad på dig. När du våren 1995 sa att nu får du inte vara kvar här. Högskolan i Gävle börjar en matte- no-lärarutbildning i höst. Dessutom med 'SVUXA'. Nu tar du den så jag kan anställa dig på riktigt.

 

Så utan dig AC hade jag inte blivit den jag är. Jo, också slutklämmen och ihopknytningen. Jag har provat fem olika yrken. Och inget är så givande som läraryrket! Där knöt jag ihop det va? Om än med en rätt lång omväg ;-)

//Sveneric

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Sofia Eriksson » Till beslut...:  ”Men Sven-Eric, vi vet inte vad som passar, sånt visar sig, jag tycker synd om de..”

  • Svenerig » mitt älskade jobb:  ”Tacksam för alla tips. Inte minst ditt, Sofia. Men jag är nöjd med min dag när j..”

  • Sofia » mitt älskade jobb:  ”Jag förstår dig. Vet du vad jag tycker? Sök dig till Kriminalvården. Mja, på rät..”

  • Edward Jensinger » Bloggsvar till Edvard Jesninger:  ”Nja, jag är nog inte en sådan rektor som nedvärdar vikten av mig själv. Jag vet ..”

  • Sveneric » Bloggsvar till Edvard Jesninger:  ”Jag anser att rektorer gärna vill nedvärdera in roll i skolan. Men att vara ansv..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln