Det som triggar...

Jag är ingen maskin. Jag är en människa. En man! Du kan inte starta mig om inte mina egna känslor är med. Om nån annan tycker att jag borde göra något så fungerar inte det om inte mina egna känslor triggas av något som jag går igång på. Men om du hittar min triggerpunkt  är det inte många som slår mig. Då kör jag!

Det här uppfattas säkert som lite bekvämt eller kanske verklighetsfrånvänt av många men för mig handlar det om jag vill göra saker som engagerar mig. Saker som jag gillar! Det kan vara en kollega som gråter och skriker i närheten. Där stressen att göra rätt, göra som chefer vill, på alldeles för kort tid ger ett adrenalinpåslag utan dess like. Att lärare i den situationen mår så dåligt över att tvingas in i ett digitalt system som inte fungerar mår så dåligt att de tappar ansiktet inför kollegor och elever. Alltså att vi ska förses med så trubbiga verktyg i vårt arbete och inte bli lyssnade på. Då triggas jag.

Det kan också vara att vi fortfarande efter ett antal å varje vecka sitter och pratar om samma elever utan att någon förändring sker. Att stora och små chefer inte ser att frustrationen byggs på avsaknaden av åtgärder, bristen på pengar, överflödet av redan befintliga arbetsuppgifter eller helt enkelt  ’omöjligheten’ i att kunna utföra sitt faktiska uppdrag. Då triggas jag.

Sen är det väl så att min personlighet gör att jag visar mina känslor tydligt. Såklart använder jag mina skådespelartalanger ibland här också. Men jag har tagit mitt straff. Jag har blivit kallad till några möten där jag har ifrågasatts. Chefer som stirrat mig stint i ögonen i en missriktad skrämseltaktik. Detta mest på grund av att personen som kännde sig kränkt kanske inte kunde skilja på om min högljudda kritik har riktades mot personen eller mot tjänstemannen, samt att chefer ensidigt valde enbart en sida att lyssna på.

Jag har blivit kallad till möten där man tydligt har angett fel anledning. När jag väl satt där fanns en helt annan vinkling och efter ett sånt möte kanske det inte är så konstigt att mina triggerpunkter avtar, kanske rent av slutar att fungera och till och med övergick till en mild form av apati. Så bör man inte bli behandlad som anställd. Man borde ju få veta anledningen till träffen i god tid. Det där kom verkligen som en chock!

Att det sedan inte fanns mycket till stöd för mig på skolan från mina kollegor, är kanske inte så konstigt när det tyvärr är så lågt i tak hos min nuvarande arbetsgivare. Det är väl bara att beklaga. Det räcker ju att höja rösten så sitter man ju där.

Jag vill också passa på att förtydliga den fantastiska tur jag  haft som fått jobba med alla fantastiska ungdomar varje dag i Sandviken. Där finns mitt engagemang och mina triggerpunkter. Men när man inte längre passar in så måste man fatta att det är dags att byta. Nånstans behövs väl min kunskap och erfarenhet.

En sak har jag lärt mig av min tid på min nuvarande skola. Att stänga av känslorna fungerar inte i längden heller. Då dör mitt engagemang.

Vi har alldeles för många chefer och alldeles för få ledare…
//DonQ

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Sofia Eriksson » Till beslut...:  ”Men Sven-Eric, vi vet inte vad som passar, sånt visar sig, jag tycker synd om de..”

  • Svenerig » mitt älskade jobb:  ”Tacksam för alla tips. Inte minst ditt, Sofia. Men jag är nöjd med min dag när j..”

  • Sofia » mitt älskade jobb:  ”Jag förstår dig. Vet du vad jag tycker? Sök dig till Kriminalvården. Mja, på rät..”

  • Edward Jensinger » Bloggsvar till Edvard Jesninger:  ”Nja, jag är nog inte en sådan rektor som nedvärdar vikten av mig själv. Jag vet ..”

  • Sveneric » Bloggsvar till Edvard Jesninger:  ”Jag anser att rektorer gärna vill nedvärdera in roll i skolan. Men att vara ansv..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln