Jag har ju snart i fem månader hoppats att få mitt dragskåp installerat. Jag har ansett, och anser, att skolmiljön, eller om man vill lärandemiljön, är viktig för hur elever lär sig och tillsammans med lärarna sköter sina lokaler. När jag tänker tillbaka på ett besök på en annan skola i kommunen så blir jag på nytt påmind om detta. Hur kan ansvariga för skolan tillåta detta? Hur kan politiker, rektorer, lärare acceptera att vi har denna låga prioritering av skolmiljön? Tror vi att elever ska vara rädda om våra lokaler när vi själva behandlar vår miljö på detta sätt? Skolan blir mindre och mindre viktig i samhället. Vi lär oss mer i andra miljöer än i skolan. Det här funkar inte längre. HUr vil vi ha det?
//DonQ

Läs hela inlägget »

Visst känns det lite konstigt. Njae, eller kanske inte konstigt ändå. Men jag har ju jobbat i Sandviken sedan september 1998. Även om jag inte tog examen förrän december 1999, så fick jag min anställning i kommunen och en månadslön på 15 000 kronor. Dessförinnan hade jag haft ett utbildningsvikariat på nästan två år mellan 1993 och 1995. Det betyder att jag i nästan sju år åkte söderut till Norrlands sydligaste skola. En fin liten byskola för f-9 och jag trivdes jättebra där. Men när min yngsta dotter började på Söderskolan så bad hon att även jag skulle flytta dit.

Jag har ju hunnit med en del grejer ändå och känner mig faktiskt riktigt nöjd med min tid i Sandviken. Men så sticker min bitterhet igenom igen och så inser jag att några chefer inte alls känner sig lika nöjd med min insats, tyvärr. Jag måste skriva av mig all bitterhet från Sandviken innan jag kan bli den vanliga glada person och glädjespridare som jag faktiskt kan vara. Så idag har jag skrivit på för Gävle kommun, närmare bestämt för Sofiedalsskolan i Valbo. Jag börjar den 19de mars.

Jag känner mig mycket nöjd med mitt val och förstår att det kommer att hända mycket i framtiden med mitt fina yrke. Men bristen på behöriga lärare kommer att öka i samtliga ämnen på just högstadiet. Det är enklare att rekrytera både till de yngre årens- och till gymnasiets lärarutbildningar just nu.  Så länge som alla ni som inte jobbar i skolan inte uppskattar vårt arbete, inte anser att vi är värda högre lön och våra lov, så kommer lärarbristen att öka och era barn och barnbarn kommer att ha ett antal outbildade människor som arbetar som lärare.

Det är faktiskt så att det är ni som avgör era barns framtid. Tala gott om skolan och om era käras lärare. Men förvänta er inte att dagens skola ska påminna om den skola ni själva gick i. Det är därför ni måste lita på dagens lärare. Vi kan det här bättre än er. Det är vi som är proffsen. Det är vi som är lärare.

//DonQ

Läs hela inlägget »

Förvisso hör jag dåligt, som den bonnpôjk- och snickarbakgrund jag har vuxit mig igenom. Oftast utan hörselskydd, det var nästan lite ’fjolligt’ att använda skydd, man skulle ju vänja sig. Så jag har gått på extra hörselkontroller sedan första klass i Årsundas gamla skola. Häromdagen var jag på hörcentralen i Gävle för att undersöka om jag skulle bli hjälpt av en hörapparat. Men audionomen var högst osäker, så jag får ändå säga att jag har klarat mig relativt bra i min oskyddade bubbla av osjälvisk dumhet. Det är ju tinnitusen som är jobbigast. Men mitt i allt detta finns det ljud jag liksom saknar ändå. 

Som barn, nåja kanske ungdom, Gav jag ibland bort presenter till min fina faster Birgitta och hennes man Ingemar. Inte så ofta som jag borde förstås, men det var då att hoppa in och ta hand om mjölkningen i ladugården (jo det stavas så, men uttalas inte på det sättet). Det var tolv kor som skulle mjölkas på morgonen och på kvällen. Korna känner förstås direkt av att det är en annan person som ska utföra det viktiga jobbet för korna (och Sverige) så det fanns förstås lite oro i dussinet. Det märktes tydligast när det var sommar och de skulle in från sitt bete för att mjölkas. Då kunde den enklaste uppgiften bli riktigt svår för Majros, Saga och alla de andra. Men när de väl funnit sim plats så kunde jag påbörja mjölkningen.

När mjölkmaskinerna gjort sitt samt gröpet och kraftfodret noggrant hade slickats upp från stillbordet, stillade jag ut en kraftig sträng hö för att idisslingen skulle fungera i deras magar. De hade då en stunds lugnt tuggande framför sig. Jag släckte ljuset och lugnet lade sig i rummet. Det var då ljudet uppstod. Deras lugna tuggande. Ljudet av fotosyntesprodukternas frasiga stjälkar som bröts av mot deras tandlösa överkäke. Deras lugn efter att ha levererat sin fina produkt till svenskarnas matbord. Långsamt tuggande. Ihärdigt malande. Små idisslande rapningar. Men framför allt det ljud som jag måste få uppleva igen. 
//Sveneric

Läs hela inlägget »

Jag är ingen maskin. Jag är en människa. En man! Du kan inte starta mig om inte mina egna känslor är med. Om nån annan tycker att jag borde göra något så fungerar inte det om inte mina egna känslor triggas av något som jag går igång på. Men om du hittar min triggerpunkt  är det inte många som slår mig. Då kör jag!

Det här uppfattas säkert som lite bekvämt eller kanske verklighetsfrånvänt av många men för mig handlar det om jag vill göra saker som engagerar mig. Saker som jag gillar! Det kan vara en kollega som gråter och skriker i närheten. Där stressen att göra rätt, göra som chefer vill, på alldeles för kort tid ger ett adrenalinpåslag utan dess like. Att lärare i den situationen mår så dåligt över att tvingas in i ett digitalt system som inte fungerar mår så dåligt att de tappar ansiktet inför kollegor och elever. Alltså att vi ska förses med så trubbiga verktyg i vårt arbete och inte bli lyssnade på. Då triggas jag.

Det kan också vara att vi fortfarande efter ett antal å varje vecka sitter och pratar om samma elever utan att någon förändring sker. Att stora och små chefer inte ser att frustrationen byggs på avsaknaden av åtgärder, bristen på pengar, överflödet av redan befintliga arbetsuppgifter eller helt enkelt  ’omöjligheten’ i att kunna utföra sitt faktiska uppdrag. Då triggas jag.

Sen är det väl så att min personlighet gör att jag visar mina känslor tydligt. Såklart använder jag mina skådespelartalanger ibland här också. Men jag har tagit mitt straff. Jag har blivit kallad till några möten där jag har ifrågasatts. Chefer som stirrat mig stint i ögonen i en missriktad skrämseltaktik. Detta mest på grund av att personen som kännde sig kränkt kanske inte kunde skilja på om min högljudda kritik har riktades mot personen eller mot tjänstemannen, samt att chefer ensidigt valde enbart en sida att lyssna på.

Jag har blivit kallad till möten där man tydligt har angett fel anledning. När jag väl satt där fanns en helt annan vinkling och efter ett sånt möte kanske det inte är så konstigt att mina triggerpunkter avtar, kanske rent av slutar att fungera och till och med övergick till en mild form av apati. Så bör man inte bli behandlad som anställd. Man borde ju få veta anledningen till träffen i god tid. Det där kom verkligen som en chock!

Att det sedan inte fanns mycket till stöd för mig på skolan från mina kollegor, är kanske inte så konstigt när det tyvärr är så lågt i tak hos min nuvarande arbetsgivare. Det är väl bara att beklaga. Det räcker ju att höja rösten så sitter man ju där.

Jag vill också passa på att förtydliga den fantastiska tur jag  haft som fått jobba med alla fantastiska ungdomar varje dag i Sandviken. Där finns mitt engagemang och mina triggerpunkter. Men när man inte längre passar in så måste man fatta att det är dags att byta. Nånstans behövs väl min kunskap och erfarenhet.

En sak har jag lärt mig av min tid på min nuvarande skola. Att stänga av känslorna fungerar inte i längden heller. Då dör mitt engagemang.

Vi har alldeles för många chefer och alldeles för få ledare…
//DonQ

Läs hela inlägget »

Det var mitt livs svåraste beslut. Eller ja, som vuxen iaf.  Att säga upp sig efter så många år från kommunen. Men när min fina familj propsade, så är det bara att köra. Så pass upp i Gävle. Snart kommer jag.

Jag hade ett förslag. Hur jag ville utveckla för att stanna kvar och därmed kunna göra ett bättre jobb med mina elever. Men eftersom jag inte fick något stöd där blev det liksom avgörandet till mitt beslut. Tillsammans med familjens stöd, förstås. Och visst finns det några stycken på skolan som blir glad att jag byter skola. Men som jag tolkar det så tror jag att det är några fler som tycker det är ledsamt. Men eftersom jag är relativt ny på skolan så viker jag ner mig. Vilket jag ju egentligen har gjort under hela tiden, på sätt och vis.

En uppsägningstid på tre månader är långt och den 19de mars är tanken att jag börjar på Sofiedal i Valbo. Men samtidigt innebär det ett litet problem för mina elever. Eftersom ingen ännu är anställd på min nuvarande tjänst så är ju risken stor att samma uppsägningstid kommer att gälla för min efterträdare vilket också kan ge ett visst glapp mellan anställningarna. Vilket i sin tur kommer att innebära vikarie i minst en-och-en-halv månad.

Alltså vi säger att min efterträdare lovas anställning idag. Säger upp sig imorgon den 12 februari. Då kan den börja på Jernvallen den 12 maj. Gillar inte tanken, eftersom jag trivs bra med mina fina elever. Såklart mest för niornas skull mitt i nationella prov och slutspurt inför betyg.  Givetvis  är grunden till felet mitt, som faktiskt sagt upp mig, även om grunden till problemet är att min tjänst är för stor.  Men samtidigt så passar jag inte längre in i verksamhetens låga takhöjd.  Jo och kommunen har ju kunnat raska på med rekryteringen lite också. 

Jag fick ett förslag om att bli ’lösköpt’ från Sandviken och börja direkt i januari. Men så ville jag inte avsluta min tid i kommunen. Kanske ånngrar jag mig lite idag här? Lärarbristen börjar dock göra sig påmind. Det blir tuffare för arbetsgivarna och flera har nu förstått detta. Dock inte alla. Ge lärarna möjlighet att utföra sitt arbete OCH samtidigt ha en rik fritid utan dåligt samvete. Det vinner alla på i längden.

//DonQ






Läs hela inlägget »

När jag i fredags kollade ’på spåret’ hörde jag några takter ur en gammal psalm och direkt, så ateist jag är, sjöng texten för min fru. Tänk att min mellanstadielärare satte såna spår, så här drygt 40 år senare. Jag lovar att jag inte en enda gång på dessa 40 år har sjungit den! Ändå satt den ’som en smäck’ i fredags. Men om man har repeterat något så finns kopplingarna mellan nervtrådar och synapser tydligen kvar. Gott det. Men är det nödvändig kunskap? I kyrkan finns det ju psalmböcker!

Minnesträning är nog inte så dumt och stoffet är kanske av mindre betydelse? Det är idag mer regel än undantag att sjuorna som kommer till oss på ’hög’ inte kan multiplikationstabellen. Så om psalmer inte tränas på mellanstadiet idag så kanske Thore Skogmans gamla slagdänga ska sjungas. http://korta.nu/R34

Men kan det vara så här? VI nöter in kunskapen genom ramsor och minnesregler, för att använda det om 40 år? Räcker det inte att lära sig att lära? Så länge vi har internet kan vi ju googla upp allt! Varför går barn och ungdomar i skolan då? Då blir ju liksom minneskunskaper överflödiga. Allt vi behöver kunna är bara några tangenttryck bort

Kan kunskapssynen ha förändrats? Eller är det så att den inte har förändrats, men samhället har och här står vi och stampar. Biter oss fast med näbbar och klor i en ny verklighet som alla ser. Utom skolans försvarare. Din klara sol går åter upp…

Jag vet inte. Men det här är förhoppningsvis en start till att påbörja mitt skrivande igen. Jag behöver skriva av mig lite bitterhet som min några personer hos nuvarande arbetsgivare har gett mig och som är grunden till att jag den 19de december sa upp mig efter drygt 15 år i kommunen.

I´ll be back
//DonQ

Läs hela inlägget »

Tiden tickar tålmodigt. Tröttsamt tittar. Tänker tysta, tolkande tankar. Tröttsamt tänker. Tackar trotsigt! Tröttsamt tycker? Trasig! Talar tills tiden tystnar. Tyst tynar tomheten? Tidens tand tär. Tankar tar tid.

Läs hela inlägget »

Så har alla elever en varsin dator i kommunen. Det är förstås ett fantastiskt hjälpmedel och så klart ett måste för att kunna utveckla vår undervisning, att utveckla sig själv som lärare. Tack alla ni som drivit den visionen i kommunen. Alla lärare jublar dock inte över datorsatsningen och det hade jag väl inte räknat med heller. Kanske är det bra att det är så? Några lärare anser rent av att det motarbetar lärandet med allt som stör inläraren genom skärmen.

För visst är det många som fokuserar på saker som inte hör till undervisningen. Visst måste jag säga till elever varje dag att de inte ska spela under lektionstid. Men i många av dessa unga människors gener så är datorer förknippade med just spel. När locket öppnas så fullständigt skriker dessa maskiner SPEEEL med sitt digitala sug! Tack och lov så är det ändå en minoritet som har drabbats av denna spelmutation i sin genuppsättning och de allra flesta sköter sig förstås jättebra. Precis som på alla arbetsplatser i övriga landet. Kanske är det just elever med denna ’trisomi- 10111(två)’ som skulle kunna nå alla målen enklast utan dator. Med så få störande moment som möjligt.

Häromdagen var jag på en halv studiedag med en lektor i det svenska språket. Hon var förstås jätteduktig och jag fick lära mig några nya ord som är viktiga i mitt undervisande. Det var ord som nominalfras. Det har visst nåt med substantiv att göra, men det säger man inte längre. Alltså jag valde ju att bli mattelärare för att jag var bättre på det än på svenskans nominalfraser. Men jag är förstås ense om med alla er om att språket är den viktigaste nyckeln i alla kunskapsinhämtande uppgifter. Men nu är jag alltså även språklärare. Så till vida att jag ska packa upp språket och leverera det till mina elever. Jag tolkar det som att jag ska förklara ordens betydelse i mina ämnen, precis som jag alltid har gjort. Tror jag, eller hoppas jag iaf.

Men med datorn under fingertopparna på mina elever behöver jag alltså ett digitalt läromedel. Men nu uppstår det ett problem. Det läromedel jag vill ha kostar 95 kronor per elev och år i varje ämne. Med 140 elever blir det 13 300 kronor i biologi och 13 300 kronor i kemi. Alltså varje år. Eller har jag fullständigt missförstått detta nu? Skulle inte digitala läromedel vara billigare än de i pappersform? Eller borde de inte vara det iaf. Min budget i mina två NO-ämnen är alltså 5000kr per ämne och år. Då ligger jag alltså 8 300 kronor back per ämne innan jag har köpt nåt labbmaterial över huvud taget.

Nu förstår jag hur ni som eventuellt orkat läsa ända hit tänker. Men Internet är ju en oändlig bank av information som kan göras om till kunskap. Jodå, jag använder mig av den insikten varje dag. Men hur var det nu med min senaste och nyaste arbetsuppgift. Jag skulle packa upp och leverera språket till mina elever. Jodå, det kan jag förstås göra. När alla har samma texter att utgå ifrån. Men hur ska jag kunna göra det när 140 elever kastar sig ut i Internets outtömliga kunskapskälla? Kanske hälften av dessa hamnar på samma sidor. På sin höjd! Det kommer att bli ett himla uppackande framöver.

Så vad är det nu jag vänder mig emot? Är det datorerna? Är det storleken på min budget? Är det att jag blivit språklärare? Eller är det kanske mot allt och alla i allmänhet eller vissa i synnerhet, som vissa tycks tro när jag uttrycker mina åsikter? Kanske utför jag nån personlig vendetta? Jag vet faktiskt inte. Eller jo, kanske att mitt uppdrag som lärare varje dag görs svårare och svårare att utföra samtidigt som jag har hört rykten om att lärares administrativa uppdrag ska minskas. Jag ser fram emot den dagen jag får prioritera undervisningens planering, uppföljning och utvärdering. Just nu har den liksom hamnat i skymundan. Nästa steg är nog att alla lärare blir mattelärare så att algoritmerna och primtalen sitter hos alla. Jag vill utföra det jag är bäst på. Jag vill undervisa! Där äger jag!





 

 

För att redigera denna text, peka här och klicka på knappen ”Redigera text”. Bilden kan du ändra eller ta bort i ”Ändra bild”. För att dra in nya block klickar du först på knappen ”Skapa innehåll” och väljer sedan vad du vill ha.

Läs hela inlägget »

Kommer på mig själv med att klappa mig på axeln ibland. Det är inte alltid det finns nån där som tar åt sig den uppgiften och då är det bäst att ta på sig uppdraget själv. De senaste gångerna jag känt den där sköna känslan av att nån klappar mig på axeln har jag ertappat mig själv, så att säga, med fingrarna i kakburken. Ja, eller inte i kakburken då, utan just på axeln. Känslan fanns liksom där ändå. Trots att jag vet att det var en viss dos av självupptagenhet i de klapparna.

Senast nån annan klappade mig på axeln var nog i våras på lönesamtalet. Det kändes också bra. Ett relativt bra påslag för ett relativt gott arbete och jag var nöjd, för en gångs skull efter ett lönesamtal. Så menar jag då att inte någon annan har klappat mig på axeln sedan dess? Jo, kanske frun? Men när man har levt ihop i drygt 30 år så kanske man inte märker att det är just en klapp man får? Även om man tror sig känna varann ’utan och innan’. Varje dag får jag klappar på axeln av mina elever. Tror jag i alla fall. Märker inte jag det då? Klart jag gör. Ändå så talar vi ju inte alltid riktigt samma språk och det finns inte alltid nån annan tillgänglig som kan berätta för mig att det var just en klapp.

Annars rusar tiden på så här under hösten och en fjärdedels läsår försvann liksom i rappet. Det kanske är just då. Kan väl inte säga att det är mitt i livet. Kanske bara slutet på början av mitt i livet? Kanske det är just då det är dags att byta planhalva. Fyra yrken är avklarade. Det femte pågående. Den första är liksom på väg tillbaka. Men jag har mycket kvar att ge. Mitt mål är att jobba till 70 och då är det alltså mer än fjorton år kvar. Mycket kvar att lära. Mycket gammalt kvar att falla tillbaka på.

Just nu är det bara så förbaskat roligt att jobba med små projekt i min fina verkstad. Jag har konstruerat en snickarbänk till mitt äldsta barnbarn. En gängstång, ett kvastskaft, lite såga, borra, limma, klura… Känner mig bättre än McGyver! Se där. Där kom den senaste klappen tillbaka igen. Jag är så stolt och glad att jag kan allt jag ger mig in på. Så här är jag. Ett kap för varje arbetsgivare! Mycket erfarenhet. En problemlösare. Tålmodig. Välutbildad. Relativt bra kunskaper om IKT.

Så om du inte är så noga med mitt utseende. Slå till vettja ;-) Jag ger dig 14 år av mitt liv om du ger mig utmaningarna. Tillsammans är vi starka. Nu kör vi

Den närmaste tiden kommer att bli intressant. Den också!
//Sveneric 

Läs hela inlägget »
Bilder används under Creative Commons från smkybear

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Sofia Eriksson » Till beslut...:  ”Men Sven-Eric, vi vet inte vad som passar, sånt visar sig, jag tycker synd om de..”

  • Svenerig » mitt älskade jobb:  ”Tacksam för alla tips. Inte minst ditt, Sofia. Men jag är nöjd med min dag när j..”

  • Sofia » mitt älskade jobb:  ”Jag förstår dig. Vet du vad jag tycker? Sök dig till Kriminalvården. Mja, på rät..”

  • Edward Jensinger » Bloggsvar till Edvard Jesninger:  ”Nja, jag är nog inte en sådan rektor som nedvärdar vikten av mig själv. Jag vet ..”

  • Sveneric » Bloggsvar till Edvard Jesninger:  ”Jag anser att rektorer gärna vill nedvärdera in roll i skolan. Men att vara ansv..”

Arkiv

Länkar

Etiketter