2012

Jag har bestämt mig! Jag har bestämt mig flera gånger tidigare och nu har jag
bestämt mig igen. Eftersom jag är inne på mitt femte yrke och nästan oräknebara
hobbyer så förstår ni ju att jag har bestämt mig ett antal gånger tidigare.

Ett av de större besluten var när jag bestämde mig för att inte vara bonde, ja
eller månskensbonde! Jag kände kniven på tröskan skära igenom handsken och
förstås då i vänster lillfinger. Hur långt in i fingret vågade jag inte undersöka
där längst nere på åkern. Men att blodet rann rätt duktigt ur handsken var
klart och att jag med högra handens fingrar höll ett fast grepp runt det som en
gång var ett väl fungerande lillfinger, när jag klev upp i tröskan för sista
gången och drog ut stoppen. Nu visste jag inte hur funktionen hade bibehållits
efter den senaste av skador på nåt av mina fingrar.

Jag minns inte hur många gånger jag tänkte stanna för att ta av mig handsken
under den nästan kilometerlånga promenaden till huset. Inte heller hur många
gånger jag sa till mig själv att jag skulle gå till grannen dagen efter och
erbjuda vår mark i arrende. Men beslutet var taget och jag gissar att
svimningen var nära (inte av smärta och blodförlust) när jag vid diskbänken till
slut vågade dra av handsken. Bara för att se att kniven hade skurit in nästan till
hälften och att benet förmodligen var skadat. Men visst satt det kvar och fungerade
med full rörelse igen efter en vecka eller nåt. Att åka till sjukhuset kändes liksom
obefogat den gången också.

Marken har vi sålt och behållit huset. Jag skriver fortfarande med alla tio
fingrar på tangentbordet när andan faller på. Så det är inte där som
begränsningarna sitter i många oskrivna blogginlägg under hösten. Nä den skadan
kommer jag att berätta om senare. Livet som bonde passade inte mig. Det heller.
Nu undrar jag hur länge dagens läraryrke passar mig. Men jag har ju bestämt
mig. Det är dags att gå vidare... Det är tidpunkten
som måste passa in nu. Till hösten? Tidigare. Vi får se. En intervju är nyss genomförd.
Sofia, du uppmanade ju... Men det är nog inget som passar mig. Flera
möjligheter lär nog uppenbara sig under våren. Öppen för det mesta.

//Sveneric

Leg. lär.

Läs hela inlägget »

En fin person gick bort igår. Du fanns med i mitt liv under ungefär trettio år som lite av en extrapappa, men mest som en stor vän. Vi var båda bondpojkar och pratade samma språk. Vi hade alltid nåt litet 'skojgräl' på gång och vi skrattade mycket tillsammans.

Under den senaste tiden har en stor klump av dåligt samvete funnits i mitt bröst. Ändå har jag inte förmått mig att hälsa på dig under din tid på sjukhuset. Jag vet att det är oförlåtligt av nån som kallar sig din vän, men kraften har inte funnits och jag har som vanligt gömt mig bakom mitt jobb. Jobbet som jag älskar men som samtidigt tar bort glöden att hålla fritidslivet och alla kontakter levande. Samtidigt så vet jag att det finns ytterligare en anledning till mitt uteblivna besök och som ligger drygt trettio år tillbaka i tiden.

Just nu vet jag inte var dina tankar finns. Om de svävar runt i rymden, om de ligger och lurpassar på nån nyfödd varelse att förgylla eller om de redan är på väg mot Hälsingland. Mina tankar finns i alla fall hos alla härliga stunder tillsammans med dig. Här i mitt hjärta alldeles bredvid minnena från Farsan. Där kommer de att finnas länge länge tills de atomer som en gång fanns i oss åter träffas i nån kemisk reaktion i det eviga kretsloppet.

Rune. Jag saknar dig!
//Sveneric

Läs hela inlägget »

Rubriksättningen i dagens Arbetarbladet.se säger att nämnderna, bl.a. skolan har gjort av med alldeles för mycket pengar och de går back med 33 mijoner. Sen kommer ingressen där det sår 'oväntat höga kostnader' och att 'budgeramar sprängs'. Direkt så går tankarna till vår ämnesbudget som har skurits ned i princip varje år sedan jag började jobba i skolan 1998. I år kom det dessutom ett sista-minuten-krav att dra av 25% på den redan bestämda summan. Vi är nu alltså nere i ca 45 000 och har legat en bra bit över 70 000.

 

Men sedan kommer brödtexten i nyss nämnda text. 'Sandvikens kommun är på väg att göra ett ovanligt bra resultat i år'. Nä men vad är detta!? Hur kan en så negativ rubrik och en så, för skolan, negativ ingress helt plötsligt vända till nåt positivt. Kanske är det bara att det har blivit så legitimt att 'kasta skit' på skolan att det liksom går automatiskt? Jag vet inte men är besviken över företeelsen.
http://arbetarbladet.se/nyheter/sandviken/1.5136152-namnderna-back-med-33-miljoner

 

I hela kroppen känns bara en stor ledsamhet nu. Det nya avtalet. Nä vad ska jag säga? Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit det nu? Men jag trodde aldrig på 10 000. Eller jag ansåg i alla fall inte att det var det viktigaste. För att lyfta skolan, elevresultat, lärares välbefinnande... Så måste det tydligt framgå i ett avtal att jobbet med att se över lärares arbetsuppgifter måste påbörjas. Klart att lönen är viktig. Men mitt välmående är viktigare! Vid ett flertal tillfällen i veckan känns det som att jag råkat ut för ett tillstånd av 'boiling brain' och då blir jag inte nån bra lärare!

 

Samma dag som budet överlämnades i största hemlighetsmakeri, eller jo vi visste ju att det överlämnades, men visste inget om innehållet... Det var den dag jag valdes till lokalombud för lärarnas riksförbund på min skola. Det är så mycket jag skulle vilja jobba med där men jag måste skingra tankarna och fokusera på det viktigaste. Vi måste få en rimlig arbetsbörda igen. Men jag upplever det som att vi inte ens får diskutera våra förutsättningar, vårt avtal eller våra verktyg utifrån vårt perspektiv. Alltså golvperspektivet. Det intressantaste perspektivet av alla. Det perspektiv där vi lärare är proffs och där vi har vår potentiella forskningsframtid. Det didaktiska... Lärare ska inte hålla på med pedagogik. Vi ska hålla oss inom den didaktiska sfären. Där härskar vi. Då måste vi också få styra mer av denna tid än vi gör nu.

 

Just nu sitter jag med två centiliter femtonårig Singelton i ett glas. Den har fått stå och älska med syret i luften i en halvtimme nu. Den har blivit nedvattnad till ca 30% nu och är färdig att avnjutas. Jag har alltså en underbar timme (eller drygt) framför mig. Påminner mig själv om att jag ska kalla till en provning på skolan snart. Sen är det dags för bingen!

LR rules! Ja, eller snart i alla fall.
//Sveneric

 

Läs hela inlägget »

Jag älskar mitt jobb! Eller jag älskar mitt jobb tillsammans med eleverna. Det finns bara ett jobb jag skulle överge detta jobb för och det är ett jobb i stil med 'mythbusters'. Men det är ett jobb jag aldrig skulle få. Eller, jo kanske. Om jag lägger upp all min undervisning i värsta mythbusters-stil. Det skulle vara helt underbart, men återigen skulle det ge mig mer jobb och färre timmar med mina kära.

 

För när Styggan idag åkte till vårt barnbarn då blev jag kvar med min förtroendetid vid köksbordet. Nu har ju B&B aviserat mer tid med eleverna och mindre tid med dokumentation. Så jag håller väl tummarna att nån av dom får lite mer makt snart.

 

Så jag älskar mitt jobb. Och hade jag haft ett eget arbetsrum på skolan då hade jag förmodligen karat av det mesta jobbet där. Alltså större del av förtroendetiden på jobbet. Ja, så som jag hade det i Hofors. Och återigen ska jag citera min gamle kollega, Håkan Hedin." Om lärare hade haft nåt att vinna på att jobba i arbetslag då hade vi ju alltid gjort så". Men ju mer arbetslag ju mindre ämne på de 35. Ju mer att göra hemma. När min arbetsplats är en del av ett kontorslandskap där vi förvarar allt i brist på tid fungerar inte nyfikna, blåögda knäppskallar som jag.

 

Så kära Marika. Jag tycker att det är synd att du uppfattar mig som gnällig. Men jag får mindre och mindre del av min tid där jag är fantastisk och större och större del av mitt arbete där jag suger. Men det är ju tillsammans med eleverna som jag kan hjälpa eleverna mot målen. Inte i ett konferensbås.

 

Vi lärare måste börja säga ifrån på ett tydligare sätt. Skit i de 10 000 som det tjatas om. Jag behöver bättre förutsättningar för att utföra mitt jobb tillsammans med eleverna. Inte en gång denna termin har vi diskuterat formativ bedömning, hur vi ska beskriva betygsmål för eleverna, hur vi ska kunna bedöma elevers kunskaper på ett likvärdigt sätt, hur vi bäst använder vår lärplattform...

 

Ja, OK. Jag är gnällig. Men jag tror att vi måste bli mer gnälliga för att få nån ändring till stånd. Skolan behöver oss gamla uvar kvar i matchen. Skolan behöver mig, Robban och Carina. Jag försöker bara beskriva de två delarna av mitt arbete på ett sätt så att alla förstår att det är dags att säga stopp nu!
//Sveneric

 

Läs hela inlägget »

En finsnickare i byn tillverkar fönster för försäljning. Det finns ingen som gör bättre fönster med både kvalitet och slutfinish i regionen. Alla vill ha hans fönster i sina hus och ryktet går i omgivningen om att dessa fönster till och med spar energi i husen. Virket till föntsrena köper han hos en skogsägare i byn som själv sågar sitt virke i exakt de mått som snickaren vill ha. Alla är nöjda!


Men skogsägaren är gammal och planerar sin pension och därmed ett arvskifte till sin äldsta son. Sonen är utbildad CNC-operatör och allt för stolt för att överge sitt yrke samtidigt som han ikläder sig rollen som nybliven skogsägare.


Finsnickaren vill fortsätta att köpa virke från grannen och inleder förhandlingar med sonen till den förre virkesförsäljaren, som nu har helt andra förutsättningar än sin far. Han har nämligen köpt ut sina två syskon ur sin faders arv med ett flera miljoner stort lån. Han säger, visst får du köpa virke. Men inte till samma pris som tidigare. Jag måste ju betala av på mina lån med pengar från skogen. Min lön från mitt svarvande de går ju till familjen som tidigare.


Den sluge gamle finsnickaren gör upp med skogsägaren att han får själv fälla de träd i skogen som skogsägaren väljer ut till honom. Men till samma pris som tidigare. Eftersom snickaren förstår att om han köper dyrare virke till sina fönster så kommer han inte att sälja lika många fönster i framtiden så han går med på den nya dealen.


Så nu får snickaren jobba lite mer. Han får jobba kvällar och även några helger för att få virket hem till sitt lilla snickeri. Däremot så behöver han inte höja priset på sina produkter. Tyvärr så gör hans nya deal, som han ju inte är helt nöjd med, att kvalitén på hans produkter sjunker. Virket som han får arbeta med är inte lika rakt och hållbart nu som tidigare. Vilket gör att en ny konkurrerande verksamhet börjar se sin gryning.


Brodern till skogsägaren ser sin möjlighet till liten vinst. Han har dessutom möjligheten att nischa in sig att göra specialfönster. För sina arvspengar köper han en maskin som tillverkar fönster på halva tiden. Men bara fönster till idrottsanläggningar. Då kan han dessutom söka bidrag från staten, som han direkt lägger på sitt hemliga konto.


Snickaren som nu får jobba med ett sämre material måste inse att hans fönster inte är lika attraktiva längre. Så han går upp i ett samarbete med ett annat snickeri. Det företagen har en chef som ställer helt nya krav på honom. Hans nya chef säger att om materialet är dåligt så måste han dokumentera det på ett sånt sätt att han kan klaga hos leverantören. Hans arbetsdag utökas därför ytterligare men en fotoportfolio och även en textmassa av sällan skådat format. Men när han sedan visar sin dokumentation för skogsägaren så säger han bara: Kvaliten hos mina träd har sjunkit för att jag har inte haft tid att sköta dom som min far gjorde. Men du behöver ju inte köpa av mig om du inte vill. Men bror har precis öppnat ett frisnickeri och han är intresserad av det virke du har avtal på varje år hos mig.


Nu ställs snickaren på hårda prov. För att överleva så fortsätter han att köpa virke hos sin granne. Men hans nya chef ställer krav på att samma krav gäller på hans produkter nu som förr. Tyvärr är inte snickaren trollkunnig så han kör på och hoppas att ingen ska märka något. Snickarens försäljningspris har inte ökat. Kvaliten på hans råvara har sjunkit avsevärt. Hans dokumentationstid på kvällar och helger har ökat avsevärt. Ungefär vart femte fönster måste han lämna till en annan underleverantör som har redskap att borra ur kvistar och ersätta dessa med lite finare vara för att dessa ska kunna användas i framtiden och hålla en livstid. Tyvärr så går vissa av hans produkter inte att använda på flera år. Men när de har stått undangömda i några år så hittar han till slut en ny användning. Eftersom virket var så dåligt i dessa fönster så var han tvungen att gå upp i dimension och sätta i lite starkare glas. Så nu kan han även leverera fönster till mer slutna hus i bl.a. Säter och i Kumla.


Så om nu bara snickaren hade fått köpa sitt virke rån sin gamle vän så hade kanske inte detta hänt. Men en god skribent det blev han på köpet. Men det är numer sällan som det sitter svenska fönster i våra hus. Vi köper fler och fler från utlandet.

Det är inte lätt a vara snickare när alla vet hur sina fönster ska vara.
Problemet är ju att jag också vet hur ett välfungerande fönster ska fungera...
Det ska ingen komma och skriva mig på näsan ;-)
Jag gör fönster på mitt sätt!
//SnickarSveneric

Läs hela inlägget »

Jag lever för skolan. Jag älskar mitt arbete! Hela veckan går åt till att försöka få eleverna att ha en bra tid hos oss på Söderskolan. Jag vaknar på morgonen och längtar till jobbet. Jag åker till jobbet stra före sju och kommer hem mellan halv sex och halv tre varje dag. När jag har ätit så tar jag gärna en tupplur i soffan framför TVn och sen tillbringar jag några timmar med genomgång av elevarbeten och diverse respons och kommentarer till dessa. Timmar slutade jag räkna för länge sedan. Men jag är rätt säker på att jag är en förlorare i striden mot de 45,5 per vecka jag har att tillgå. Ändå trivs jag med mitt jobb. Eller stortrivs, egentligen.


Mene så kommer helgen. Jag och min fru äter frukost tillsammans. Barnen är utflugna och barnbarnen har börjat trilla in. Då kommer vardagen ikapp. Livet som man ska leva utanför jobbet. Eller rättare sagt, borde leva. Alla måsten trillar in. Huset förfaller. Jag har lovat att hjälpa en kompis med några foder. En mor som är rasslig. Gräset ska klippas. Dotter behöver hjälp med huset. Barnbarnen vill träffa sin morfar. Mat ska fixas. Hus ska städas. Träffa kompisar... Det är då som det stora vemodet rullar in... Eller det dåliga samvetet... Det är just nu! Men jag hamnar i en låsning som bara förstör min arbetsmoral. Samvetet kryper närmare och så låser sig allt och jag bara mår dåligt! FAN så många saker jag borde göra istället för att sitta vid den här datorn just nu!


Man brukar säga att man inte ska sparka på den som ligger! Skolan kanske inte ligger men den är nere för räkning och det är många som sparkar... De senaste två veckorna har det kommit ut 199 nya jobbannonser mot det som kallas senarelärare alla kategorier. Trots att det har gått några veckor så finns det alltså inte tillräckligt med lärare ute på skolorna. Men flera ur allmänheten fortsätter att sparka på skolan och därmed på oss.


Avtalsförhandlingarna går långsamt med SKL men jag gissar att de också fortsätter att sparka på oss. Kommunerna fortsätter att sparka upp nya blanketter till oss för att de ska ha ryggen fri. Men risken är att det snart inte finns några att sparka på längre. Jag kollar platsannonser varje dag. Jag gör inte det för att jag inte trivs på jobbet. Jag gör det för att mitt lördagssamvete ska släppa. Jag gör det för att få bli gammal tillsammans med mina barnbarn.


Vill Sandvikens kommun ha mig kvar i sin verksamhet är det dags att se över min arbetssituation. Lärare är viktiga. Allmänheten får gärna sparka på oss om vi inte gör vårt jobb.

Men sparka inte på oss när vi försöker utföra vårt omöjliga uppdrag så bra som möjligt.
//Sveneric

 

Läs hela inlägget »

Jag önskar mig saker hela tiden. Men kanske inte fred på jorden, eller nån sån utopi. Då får vi ju inte sälja några JAS. Gillar inte när nybyggda saker liksom bara blir stående... Nä jag önskar mig andra saker som att alla nära och kära får vara friska och leva ett långt, rikt liv. Men vänta! Det önskar ju också alla. Ja eller nästan alla iaf. Jag önskar mig en fungerande skola där alla behandlas utifrån sina egna förutsättningar. Alltså alla! Inte bara elever utan även lärare.

 

 

Lärares uppgift är att inspirera och entusiasmera eleverna till att bli intresserade av våra ämnen. Givetvis även att hela deras utbildning blir så bra som möjligt och därigenom bli dugliga samhällsvarelser i vår stora utsmetade union. Men i skolan idag så har tyvärr min utopi kommit på skam. Vår uppgift är inte längre... Eller vår viktigaste uppgift är inte längre att låta eleverna undersöka alla lärares individuella smultronställen. Att låta den kunskapen komma vidare till eleverna så att de kan bygga upp sin helhet utifrån befintlig kunskap i alla våra specialområden och därifrån bygga vidare. Nu har nästan våra specialområden reducerats till att bli något som katten släpade in. Det är idag mycket viktigare att vi dokumenterar elevutveckling, lektioner, kränkningar, brist på elevutveckling, omdömen, ..., ja allt som kommuner annars möjligtvis kan bli stämda för om tio år, eller nåt.

 

 

Ändå är det just inom de här områdena vi är som bäst och här som kunskapsutveckling sker . Det är också just här som vi ska jobba och bedöma. Det är där som vi vet vilka fällor som eleverna kan hamna i deras lärandeprocesser. Kanske är det just för att den här delen i lärarvardagen årligen minimeras som arbetsuppgift som måluppfyllelsen sjunker. Också den årligen!

 

 

Att i skolan idag säga att arbetslag sätter käppar i hjulet för elevernas lärande, är uttalanden som ger svaret att söka sig vidare till en skola utan arbetslag. Det är också här som de flesta kollegor blir tystare än vanligt men efter våra konferenser ger klapp på axeln och sitt medhåll. Idag är det dessutom populärt att dela upp en skola i två enheter. Alltså inte bara dela upp skolan i arbetslag. Utan dela upp en hyfsat fungerande skola i två helt olika hyfsade skolor.

 

 

Skollagen säger att det inte får finnas två rektorer på en skola. Men verkligheten blir en annan. På skolor där det tidigare fanns två rektorer ger skolkontoren tillåtelse att dela upp skolor i två delar. Alltså samma skolbyggnad. Men olika skolor med en rektor på båda enheterna. Rektorerna vill se öppna dörrar mellan klasser och ämnen. Temaarbeten och gemensamma övningar. Själv drar de väggar mellan skolorna i skolan och skapar en 'din-eller-min-elevkänsla'. Man lever alltså inte som man lär. Jag väntar på att se fördelarna för eleverna med detta beslut.

 

 

Därför önskar jag en skola för alla. Där alla respekteras. Där lärare är inspiratörer i sina ämnen. Där eleverna självmant kommer och säger "Du måste lära oss det där med cos, sin och tan" och läraren säger "det gör jag gärna!"

 

 

Det finns tydligen en sub-grupp på skolan som vill att jag ska bli facklig företrädare för LR. Om de lyckas övertala mig så vet jag vad min kamp kommer att bestå i. Att även lärare ska behandlas efter sina förutsättningar.

 

 

Och som vanligt så är det inte bara mitt tyckande som ligger till grund för mina tankar och ord. Jag är en god lyssnare som plockar in omginingens ord och säger dom. Det har jag fått klä skott för några gånger nu. Oftast är det också värt det. En ska f*n sitta tyst! Men jag vet förstås att det finns de som tycker tvärt om också. Men ofta är det ickelärare ;-)
//Sveneric

Läs hela inlägget »

Glädjen i att få börja jobba igen fanns väl till stor del i att kroppen var trött efter fem veckors intensivt snickrande. Men också i att få en nystart på den skola jag trivs allra bäst på, Söderskolan! Trevliga kollegor samt en hög och skön atmosfär. Dock i en relativt tråkig byggnad. Glädjen fanns också i att snart få träffa mina tidigare och några nya elever. Att så sakteliga få börja känna min nya rektor och börja utveckla samarbetsformer med honom.


Men i samma stund som jag såg den stol jag lämnade i oktober förra året. Sjönk ned i densamma, såg mig omkring så kom olustkänslan i att aldrig ens varit borta. Att jag bara drömt mig bort ett tag från mina kollegor... All den glädje som fanns när jag klev på moppen hemma i Långängarna förbyttes till 'been there, done that'! Lite som 'livet i finnskogarnas' än så går det upp, så går det ner, så går det upp (Conny, det är en gammal vals som med fördel spelas på dragspel och fiol).


Så dagen som började i glädje över att vara tillbaka vändes uppochner rätt snabbt. Så nu börjar arbetet med att vända upp igen. Det är den roliga biten i denna valsmelodi (Conny, vals går i tretakt. Liksom en stark 'etta', sen två-tre.Och man kan röra sig till detta. Dansas med fördel på bröllop...)

Nä, man ska vara noga med var man parkerar.
Nåt jag bör tänka på
//Sveneric

Läs hela inlägget »

Jag vet att det är många som inte tror mig nu. Men det är med stor glädje jag idag återvänder till Söderskolan. Sommarlovet har varit perfekt ur min synvinkel. Visst har det regnat för mycket. Men temperaturen har varit bra och jag har fått mycket gjort med hammare och skruvdragare. Jag nådde mitt mål när sängen var på plats ca kl 18.30 igår. Hela golvet är dock inte på plats utan det återstår ca 7 kvadratmeter av de nästan 20 nya dito. Jag hade kanske beror det på att jag fick uppdraget att sätta ca 7kvm klickgolv på en vägg. Jag kommer nog aldrig att bli nån riktig vän av dessa klickgolv. Men de är ju billiga och snygga. Inte enkla att lägga

 

 

Idag ska jag då äntligen få träffa Anette, Petra, Staffan, Conny och alla de andra igen. Nåt nytt ansikte finns det säkert också. Vi ska väl under denna vecka göra av med 40 av våra 104 fortbildningstimmar som är oss givna enligt avtal. Nån fortbildning i nån större utsträckning kommer det väl inte att bli. Eller inte av den kvalitet som jag skulle önska. Jag ska visst få lära mig twitter, dropbox och kanske att blogga. Eller jag vet inte.

 

 

Sen lite av alla de långbänkar som jag har tidigare erfarenheter av. Nån storsamling i aulan kommer det väl att bli. Men framförallt så ska väl en ny rektor presentera sig. Här har jag faktiskt stora förhoppningar. Eller kanske rättare sagt önskan om ett riktigt, riktigt proffs. Vita tummar!

 

 

Hur som helst. Det positiva kommer att överväga dagen. Sen får vi se hur resten av veckan blir. Det är ju mest upp till mig själv hur veckan blir. Vilken profil jag ska ta. Inte riktigt bestämt det än ;-) En sak är dock säker. Jag kommer att fortsätta att tjata på dig Conny. Jag tror du har saknat det. Ibland iaf. Vill du ha ett SMS varje morgon klockan 5.30 igen? Idag är det 93 år sedan som Leksands IF bildades. Det ska vi fira.
Välkommen du vackra, trevliga dag. Den 13 augusti 2012!
//Sveneric

Läs hela inlägget »

Jag har skrivit det tidigare. Lärare är gnälliga! En av de mest gnälliga yrkesgrupperna kanske? En annan av de mest gnälliga yrkesgrupperna är bönder! Jag anser mig ha tillhört även den gruppen. Det måste alltså göra mig till en av de gnälligaste människorna i Sverige!

 

 

Vad gnäller bönder om? Jo om det regnar för mycket, eller är för torrt i marken. Dåliga skördar och dyr konstgödsel. EU-bidrag och trasiga traktorer. När jag växte upp hemma på pappas gata, då levde vi två familjer på tolv kor. En idyll som satt sina spår i mitt liv och gjort mig till den jag är. Idag måste man ha 250 kor och maskiner för flera, flera miljoner kronor för att överleva som mjölkbonde. Var tog idyllen vägen som jag växte upp i? Jag vet inte hur mycket en liter mjölk kostar? Sju eller åtta kronor? Men jag vet att bonden får 2.80 per producerat kilo (jfr liter) mjölk av Arla, som själva bestämmer priset till butiken.

 

 

Vad gnäller lärare om då? För låg lön och för många arbetsuppgifter! För ointresserade elever och för mycket mobiler i klassrummet. För många förkortningar och för mycket IKT. Idag finns det språklärare som inte vill ha en-till-enprojekt!? Men betydligt fler elever som önskar att kommunen aldrig satsat på detta! Men även här knackar omvärlden på och styr vår vardag och det är omöjligt att hålla dörren stängd när det knackar och knackar via facebook och twitter hela tiden i elevernas fickor. Så vad gör vi? Vi anpassar oss och använder knackandet i till något kreativt.

 

 

Anpassar vi inte oss kommer vi att gå under. Bonde eller lärare! Det finns snart inte en bonde som inte har en sidoverksamhet i snöröjning, ROT-firma eller begravningsfika. Kanske därför som vi lärare snart är mer administratörer än lärare. Vi har inte längre det vi egentligen vill ha själva. Vi kan fortfarande styra delar av det lilla rummet men det är omöjligt att styra det stora. Det hela! Vi måste lära os att bli en del av det stora. En del av världen! Vi kan inte stanna delar av detta. Eller kan vi det? Vad gör det oss till? Eremiter? Eller kanske just en bonde eller en lärare?

 

 

Men vi måste väl ändå hinna med att gnälla lite också. Det är väl förmodligen en del i jämförandet av olika yrken så att vi kan berätta för våra barn och barnbarn vilka yrken de ska satsa på för att de ska ha något att gnälla om i deras framtid.

 

 

I livet vi lever så behövs både bönder och lärare. Ibland måste vi kanske krascha lite för att andra ska se den vardag som de andra delarna av livet lever. Jag tror att läraryrket är på väg mot en krasch snart. Eller åtmisntone en strejk. Vi gnäller för lite, för tyst och för sällan. Så gör vi svenskar. Men om vi vore fransmän. Då ni! Eller... Eller jag är glad över att vara lagom svensk. Det enda som nöts i mitt liv är insidan av mina fickor. Men jag nöter dom med stolthet! Tur att det finns nya ställen att nöta på. Bxyor är dyra. Internetabbonemang likaså. 


Livet är allt bra underbart!
Lärarsjälen har vaknat!
Det här kommer att bli ett fantastiskt läsår. Det här också!
//Sveneric

Läs hela inlägget »

Tvåochenhalv vecka ledigt/vila, fem veckor snickare. Så blev sommaren! En bra sommar där många minnen och kunskaper inom träyrket repeterades och nyskapades. Bortsett från att vädret hela tiden letade platser att sätta in sina berömda käppar i det lika berömda livshjulet så är jag riktigt nöjd med sommaren. Många golfrundor har förblivit ospelade och ibland upplever jag det som att ännu en tunnel i mitt liv är på väg att avslutas.

 

 

För att fungera som jag själv önskar i mitt yrkesliv så behöver jag utmaningar. Att vara lärare idag är i sig själv en utmaning, förstås. Men utöver det behöver det behöver jag nåt mer att hänga upp mina tankar, min tid OCH mitt liv på. Jag har ju hittills lagt timmar, veckor och månader på matematikundervisningen, utöver de annars så vanliga schematimmarna, om än färre än med ett vanligt dito. Men nu behöver jag nåt nytt att engagera mig i. Tunnlar öppnas och tunnlar stängs. Det måste hända nåt i mitt liv.

 

 

Klart att jag har min snickarverkstad att lägga tiden i. Att göra en 'Börje', ligger dock inte för mig även om det kanske skulle vara bästa för mig och för resten av mitt liv. Nä, jag behöver en ny utmaning och den får gärna ligga inom skolans underbara värld för där trivs jag allra bäst. Jag har ju trots allt 19 år kvar att arbeta. 70 har hela tiden varit min pensionsålder och om eleverna vill ha mig kvar så ställer jag upp. Men jag accepterar älgjaktstanken i 'Populärmusik från Vittula'. Om jag blir gaggig så måste jag stanna hemma!

 

 

Jag är engagerad i min livsuppgift. Bara jag gillar och får ut något av den själv också, förstås.
Jag trivs bättre i mina elevgrupper än i konferenser av arbetslagskaraktär.
Jag längtar tillbaka till 'högstadiet' och det finns ingen annan än Söder jag kan tänka mig i kommun. Just nu iaf...


Jag känner att jag måste skriva mer om hur arbetslaget förstör en skolas samarbete, ur mitt perspektiv. Ja ja. Jag tar det sen. Nu ska jag lägga plåttak.
Hörs//Sveneric

Läs hela inlägget »

Efter ett långt sommarlov (och blogguppehåll) så inser jag att skolan har varit helt bortkopplad under hela sommaren, men nu börjar suget på kännas tydligt. Längtan efter att få vara kreativ tillsammans med en massa trevliga ungdomar i syfte att skapa kunskap. Sommaren har annars varit både bra och dålig. Den dåliga delen behöver jag inte orda så mycket om. Alla ni förstår ändå att jag tänker på vädret.

 

 

Den bra delen, eller egentligen de bra delarna, av sommaren började med två och en halv vecka lyssnande på ljudböcker. Trilogin av Stieg Lasson tar tid att komma igenom. Efter att ha sett filmerna först och sedan lyssna är väl inte att föredra kanske. Men egentligen så uppskattade jag bara den tredje delen ordentligt. De första två gav inte den känslan som alla i vanliga fall beskriver. Men den tredje lyfte filmen ytterligare.

 

 

Den andra bra delen är att jag har byggt ut min stuga ca 20 kvadratmeter. Den är nästan klar invändigt men lite arbete återstår utvändigt. Det här har varit mycket kreativt och utmanat hjärnan ordentligt. Det är ju trots allt 25 år sedan jag slutade mitt snickarliv. Resultatet känns bra och det nya sovrummet kommer att passa ypperligt bra runt den stora fina sängen. Händerna har besmyckats med några nya sår varje dag. Kroppen (läs händerna) har tydligen anpassat sig bra till läraryrket. Blod, stickor och svordomar har blandats på tillkapade takstolar och gipsskivor. Helt ensam (ja nästan) så förvandlades en gammal sommarstuga till en liten villa på tre rum och kök.

 

 

Men nu är det bara sex dagar kvar till jag är tillbaka i Sandvikens kommun och då speciellt Söderskolan. Det ska bli skoj att träffa alla 'gamla' kollegor och några nya på måndag. Det betyder att det är 13 dagar till jag möter mina gamla undervisningsgrupper efter min lilla utflykt till Hofors.

 

 

En ny rektor har jag visst fått också. Det ska bli myket intressant att se om han matchar mina förväntningar. Det har nämligen inte de senaste gjort. En rektor är bara så viktig för vardagen i skolan.. Varför har dessa ledare förvandlats till administrativa figurer bakom stängda dörrar när de behöver finnas i korridorer, klassrum och vara bollplank till sina lärare. Till mig!

 

 

Nåt måste göras åt skolans administrativa galenskap. Lärare ska utmana sina elever med fantasifulla och kittlande uppgifter. Det är dags för strejk nu!
//Sveneric

Läs hela inlägget »

Jag skrev ett bloggsvar men jag ser inte att det 'fastnade'. Vet inte om det måte godkännas först av dig eller nåt. Jag gillar inte blogger på detta vis eftersom det har strulat tidigare med just den bloggleverantören... Men här finns det nu iaf.

 

I en tid där lärares arbetsuppgifter inte direkt har minskat känns det väldigt enkelt att även lägga ut ämnesfortbildningen som vårt eget ansvar. Som det har varit så har ämnesfortbilningen inte prioriterats och därmed helt försvunnit. Tidigare hade vi i regionen möjlighet att besöka högskolan under höstlovet för att prova på laborationer, eller liknande. Men det var längesedan, i de här trakterna iaf.

 

Ämnesdidaktiken diskuterar vi i ämneslaget, nästan varje dag och är verkligen vårt eget ansvar. Men fakta i ämnet är delvis färskvara. Det tillkommer kunskap och kunskaper förändras och utvecklas i tex naturvetenskapen och den kommer vi inte att tillgodogöra oss, är jag rädd för. Vi kommer alltså att hänga upp vår undervisning på 'gårdagens' kunskaper. Det är oroande.

 

När de 45 timmarna per vecka är slut så måste vi söka vidare efter denna kunskap. Men det är väl det som är vårt 'kall' för de som orkar, och vill, uppleva den känslan vill säga. Tyvärr så tror jag att många redan har gett upp där.

 

Så du har väl rätt. Det är vårt ansvar att i våra timmar av planering se över vad som tillkommit så att vi vet att vi inte presenterar gammal kunskap. Men samtidigt så är det väl rektorernas roll att se till att lärare överlever sin vardag och därmed se till att det finns möjlighet att utnyttja tillfällen på våra högskolor och universitet utan att genomföra hela kurser.

 

Men så har du ändå fel. Jag tror att det måste finnas arrangerade tillfällen för, ska jag kalla det, ämnesrepetition och ämnesuppdatering? De tillfällena finns inte tid att arrangera utöver det vi redan gör. JA, du förstår säkert...

 

Jag frågade dig en gång tidigare om du har koppling till Sandviken, men fick inget svar. Kan väl inte finnas så många med efternamnet Jensinger? Men den jag pluggade lite med kallades allmänt Eddie och jag hette Andersson, på den tiden;-)

//Sveneric

Läs hela inlägget »

Sommarskola? Ähh, jag är skeptisk!
Eftersom mina senaste år mest har handlat om matematikundervisning så kan jag ju bara jämföra betygssättning därifrån, OCH förstås grundat på mina egna erfarenheter...

Sossarna vill ha obligatorisk sommarskola för de som inte når målen i nian. Björklund är förstås inte sen att hänga på förslaget (inte S). Men jag undrar jag! Vad är det som gör att de inte blir godkända i nian och vad är det som gör att de blir godkända efter två veckor på sommarskola?

 

VI har under ett antal år skickar ut elever från nian utan betyg. Men efter några veckor på IV så har de som genom ett trollslag blivit godkända och vips in på ett nationellt program. Då kan man ju förstås undra varför dessa underbara didaktiker inte undervisar på grundskolan? Då hade vi ju inte hamnat i detta IG-problem. Eller varför tvingar inte skolhuvudmän grundskolelärarna till studiebesök så att vi också lär oss trollformeln?

 

Visst har det varit ett för stort antal som har blivit kvar både ett och flera år på IV, men rätt många slussas ut rätt snabbt. Till några platser som de egentligen inte hade velat använda sig av. Men nu är ju IV ett minne blott sedan Janne har avskaffat det. Eller är det så?

 

Nåja, den där genomsläppligheten kan vi redan ordna i grundskolan om vi fick. Vi ser precis vilka som kommer att klara sig. Och det tidigt! Om jag vill bli bättre på att köra grävare så gör jag ju det genom att köra grävare lite mer under en intensivare period. Ungefär som att bli bättre på matematik genom att jobba med matematik!

 

Tänk om det var så att vi lärare kunde bli bättre på att undervisa genom att få fokusera på undervisning? Men så kan det väl inte vara? Däremot så har jag blivit bättre på att skriva vad elever är bra på genom att skriva vad elever är bra på. Linda in i fina ord men ändå mena samma sak. Jag kan nu till exempel beskriva saker i nästan oändligt antal ord och ändå så hade jag egentligen bara kunnat skriva "vi måste få fokusera på kvalité i undervisningen!" Men det gör jag inte!

 

Så jag tar väl försöker hitta på några liknelser och jämförelser och sen drämmer jag till med en poäng på slutet. Så där ja! Vad tycker ni? Blev det tydligt?

 

Nu är det strax sommarlov. Jag byter tillbaka till min tidigare skola och avslutar därmed min karriär som gymnasielärare i kemi i Hofors. Lycka till i framtiden och jag håller tummarna att alla föräldrar i Hofors inser att de har en helt fantastisk gymnasieskola på ordet.

 

Ha en bra sommar. Jag kommer nog att skriva lite då och då ändå. Jag behöver ju träna mer på att bli bra på att skriva på ett bra sätt inför en ökande administrativ börda.
//Sveneric

 

Läs hela inlägget »

Det känns bra att det blir Söder i höst. Tiden i Hofors har varit kanon, men ensam. Självvalt? Visst! Men i överlevnadssyfte! Det jag minst kommer att sakna är resvägen. De senaste veckorna har varit grymma med fyra kursavslutningar och två nationella prov i matte. Sen alla dessa elever som vaknar i elfte timmen och ska helt plötsligt lämna in rester för att klara kursmålen och därmed bli 'godkända'. Det här är ett system som inte är bra! Jag har heller ingen aning om hur man bör göra istället. Men det här fungerar verkligen inte!

Kanske ska man följa skolverkets riktlinjer om hur arbeten som kommer in för sent ska behandlas? Men jag vet att vi inte får säga att vi det är för sent för bedömning. Vi ska ju väga in allt när det är dags för betygssättning.

Men jag är riktigt sliten och sällan har jag längtat så till ett sommarlov. Tack alla härliga elever i Hofors! Ni har varit kanon!

Det andra jobbet jag fick kunde ju inte förhandlas upp till mer än 80% (och 20% till som vikarie). Nu går jag och funderar hur jag skulle ha gjort om RL hade erbjudit mig 100% enligt schema. När det hade varit dags att välja Mellan två jobb och Söder var det ena! Kanske hade jag iaf valt att gå tillbaka till Söderskolan ändå? Man vet ju vad man har men man vet inte vad man får. Hur som helst så ska jag tänka på min 'image' vid återinträdandet. Jag ska försöka att vara lite annorlunda än tidigare. Jag vet att det är svårt att vara nån man inte är och jag har vid flera tillfällen sagt att man inte KAN ändra sin personlighet. Så vi får väl se.

Ett litet EM-bytips har blivit till och kommer att administreras från denna sida under de närmaste veckorna. Om nån mer vill vara med är det bara att höra av sig. Men före matchstart imorgon. Man kan välja wordfilen och bifoga till min adress också. Behöver inte lämnas i handen. Mest för att det ska bli ännu roligare att titta på forboll denna EM-sommar...

Mest ser jag fram emot att bli bjuden på tårta av blivande 8E. Det är dom ju skyldiga mig! Sen ska det ju bli skoj att träffa Alex och Nellie och alla de andra igen. Jäklar vad de ska få jobba i höst! Vi ska ju bli bäst tillsammans!
//Sveneric

 

Läs hela inlägget »

Kaffebryggaren har precis frustat färdigt och ca sju koppar magisk dryck står i syfte att bli avnjuten under den närmaste timmen. Kaffe är ett underbart uppåttjack som triggar igång mina morgonsega tankar till att bli till visioner i ett regnigt Långängarna. Från övervåningen hörs det vanliga morgonbrummandet från Styggans avslappnade stämband. Så här morgonen efter hennes femtioårskalas är de små, men genomträngande, och gutturala infraljuden lättare att tänka bort än vanligt.

 

Att få uppleva denna sommarens tredje förmiddag med dessa intryck känns oerhört enkla i motsats till det faktum som möter min blick när den till slut lyft till fönsternivå. På gårdsplanen har det under det senaste dygnet bildats små ansamlingar av molnludd i flytande form. Av antalet och storleken att döma så var fasövergången stor under gårdagens långsamt smygande immar. Diväteoxidens totalreflekterande egenskap ger många bilder av himlens gråtoner i pussarnas yta.

 

Under dagen ska ett antal betyg skrivas in i den digitala katalog för skolans äldsta studerande. Det är inte många och besluten är relativt enkla. Det gäller bara att sammanväga elevernas studieresultat under läsåret. Inte något 'hokus-pokus' med turen som insats. Om man som elev har visat att kunskaperna för studerat innehåll finns med i deras synapstillstånd relativt betygsnivåer, då erhålls den stämpeln. Ingen annan kan påverka et betyg än de själva. Det betyg man själv har förtjänat är det betyg som överförs till framtidens CV.

 

De är många, de elever som har funnit googlandets glädje som enkelt i kunskapsinhämtandet. Att till detta använda kortkommandon som 'ctrl + C' och ctrl +V' förkortar arbetstiden avsevärt. Men lika hastigt som tecknen klistrades in i ett dokument, lika snabbt förvandlas de till 'con-kunskaper' och deras tidigare vackra namn släpas i smutsen under en kort tid och betyget rinner ut och blandas med vattnet i de små groparna på år gård där jag snart ska placera min högerhäl i syfte att dränera den fuktiga grusplanen. Google är ett fantastisk verktyg i händerna på de ärliga.

 

I höst ska jag åter ge mina elever på Söderskolan en chans att lära mig mer genom deras utmanande frågor. Jag ser redan fram emot att träffa 8E och 9F. I höst ska vi bli bäst tillsammans.
VI ses//Sveneric

 

Läs hela inlägget »

Så är beslutet taget. Jag vet var jag ska jobba i höst. Jag tog beslutet i går. Trots att jag låg nedbäddad i sängen hela dagen. Pendlade mellan frossa och svettningar. Det här är fjärde gången denna termin som jag är hemma och är sjuk!

 

Under mina drygt åtta år som jag var på Söder var jag sjuk vid ett och ett halvt tillfälle. Så det här känns inte bra. Igår skulle betygen vara inskrivna för treorna. Det här kom bara så olägligt.

 

I torsdags var jag hela dagen i smedjan i Gysinge, Sjutton elever och två lärarkollegor provade på smide. Ingen var besviken när de åkte därifrån och alla hade smitt sin egen krok. Några med lite mer hjälp än andra. Jag stortrivs vid härden och städet. Priset är fantastiskt lågt och jag ställer gärna upp som smidesledare igen med de grunda kunskaper jag har. Åtminstone får jag ju ansvara för hyran 40 kr per timme och elev. Inkl kol och järn! Det ni! Underbart t att få prova på.

 

Nu sitter jag här som vanligt, som alla lördagar, vid köksbordeet med kaffe. Kroppen är tillbaka och jag ska försöka göra nån nytta idag. Styggan har sin femtioårsfest idag med GustavsMor (läs grannfrun) och mitt vanliga dåliga samvete är idag riktat mot min granne Mats, som jag lämnade i sticket igår. Han fick plocka och jobba själv i femtioårsfestens folkparkstema igår. Tält och dansbana är uppställda. Entrestämpel utprovad. Det är bara folket och en liten, liten berusning som saknas, utöver pilkastnings-, ringkastnings-, bollkastnings-, lotteristånden som ska ställas upp... Stämningen kommer att bli hög i Långängarna ikväll.

 

Grattis igen kära Styggan. Och förstås Monica, alias GustavsMor.

 

Jo, och jag kommer att jobba på Söderskolan i höst! Det är bara så!
//Sveneric

 

.

Läs hela inlägget »

Högarna är höga och motivationen är låg. Betygen ska sättas efter moget övervägande utifrån två olika kursplaner. Elever kommer och undrar vad de ska göra för att höja sig till ett VG? Stressade unga vill lämna in rester för att bli godkända i kurser som de inte riktigt prioriterade just då, för några månader sedan.

 

Tolv skoldagar kvar och några av dem är utedagar och just skolavslutningsdag. Alla är stressade och alla vill att alla lyckas. Men det kräver fokus nu. Det återstår mycket att göra i nuet. Eller kanske i nysset?

 

Som om inte detta var nog!? Mitt i detta kaos ska nu de nationella proven i matematik gås igenom. Aspektbedömas! Två kurser. Matte 1a, ett prov efter den nya kursplanen, LGY-11 och matte B som ska bedömas efter den gamla. Alltså varje år så ligger det nationella provet i matte sist. Det är inte schysst! Grattis till alla er lärare som inte har nationella prov. Ni borde ha lite mindre lön än vi som har! Så känns det nu i alla fall. PÅ grundskolan ges en dags ledighet för rättning. Men inte här på gy! Jag vet att jag har valt det här själv och jag längtar tillbaka till grundskolan nu...

 

Om vi samtidigt tittar ut och njuter av vädret och mängden av arbete som finns där ute så hoppas jag att ni kan skicka mig en tanke och förstå att vissa stunder i mitt fantastiska läraryrke är jobbigare än andra. Trycket av stress ligger som en blöt handduk över bröstet, varje hjärtslag hörs mot mina spånda trumhinnor samtidigt som tunga klubbor mjukt bankar på mitt huvud. Jag minns inte hur livet var utan det dåliga samvetet

 

Jag vill umgås med vänner, barn, barnbarn, spela golf, vara ute, smutta på en god whisky, jobba på min bastutunna, gräva med min grävare, bygga växthus, ligga på gräsmattan, fundera var jag ska jobba i höst, snickra på mitt hus.

 

Det ÄR mycket nu. Jag tycker det... Men ändå. Jag älskar mitt jobb. Det är INTE lönen som är låg. Det är jobbet som är för mycket! Och jag förstår och respekterar alla ni som väljer bort läraryrket. Ni gör helt rätt! Samtidigt så går ni miste om världens bästa jobb. Men ni har kanske ett väl fungerande socialt liv i stället. Det är ju också värt nåt...

 

Jag längtar ändå till torsdag när jag ska vara i en smedja med elever från två av mina kurser. Ett break i vardagen som är underbart härligt att lyssna till genom järnets olika klanger mot de tolv städ som finns där runt de åtta härdarna i 1700tals smedjan i Gysinge. Men det är dagen med minst antal lektioner. Alltså med mest tid till betygstänk.

 

Ha det gött där ute på gräsmattan alla. Jag ska kommentera elevuppgifter!
Jag måste nog sjukskriva mig för att hinna gå igenom alla NP.

 

Fick iallafall nyss bekräftat att mitt barnbarn kommer på besök idag. Då vet jag att jag överlever en vecka till... Honom lämnar jag inte i sticket. Han är livet!
//Sveneric

 

Läs hela inlägget »

Ni är ju för skojiga ni 8-E-are! Trodde ju inte ens att ni skulle minnas mig! Jag känner mig lite velig. Samtidigt som jag är lite sugen på att komma tillbaka till Söder i höst så är jag ju sugen att prova på nån annan skola. Men vill ju liksom gå vidare. Speciellt när man blivit så här gammal.

 

Men jag är ju förstås glad att att ni (jag vet ju inte vem/vilka det är) skriver sånt där och vet heller inte om det är flera som tycker lika. Jag vet ju inte om de andra lärarna vill ha mig tillbaka, jo tre av dem har sagt så. Men de är ju inte lika viktiga som ni elever är. Vi får väl se om det är nån mer som stämmer in i kören här!

 

Men om det blir så då måste 8E bjuda tillbaka på tårta förstås... Lovar ni det? Men 8E, de hade ju jag inte ens! 8F och 7E bara. Nu måste jag tänka... Men ni vet vilka som måste bjuda mig på tårta iaf...

//Sveneric

.

Läs hela inlägget »

Kroppen börjar kännas normal igen. Det är bara den blånaglade stortån som spökar nu. Den är liksom känslig för omvärldens små stötar och plötsliga rörelser. Men efter att konstatera antalet 'löpare' med sämre tid än jag (31,5% av 44 093 = 13 889,3 st) så slickar jag mina sår med ett leende på mina läppar.

 

Min anställningsintervju gick bra och det verkar som att jag får jobbet på Jernvallsskolan i höst. Tyvärr så är det ju bara 70% av en heltid med löfte om att vikariera utöver. Men det känns lite väl löst för att jag ska ta jobbet. Ett annat löfte är att från hösten 2013 så ÄR det på heltid eftersom det är dags för en av lärarna på skolan att gå i pension då. Backar jag nu, kommer jag med största sannolikhet inte att få jobbet på heltid nästa höst heller. Så just nu vet jag inte hur jag ska kunna ta ett beslut, N1an! Kommer rektorn med ett bud på 100% då kör jag! Variation är viktigt!

 

Den 19 juni gör jag min sista dag i Hofors. Jag har haft fördelen att jobba på en som måste vara en av länets lugnaste. Jag upplever fortfarande 'oaskänslan' varje morgon jag kommer dit vilken klart vinner över känslan att åka till Hofors. Jag har haft en bra tid och fått några nya vänner.

 

Just nu är mitt kära barnbarn här på en övernattning. En liten person med stor vilja och han blandar kramar och slag i sina känsloyttringar. Men oftast är han helt underbar och det är en härlig känsla att se hans speglingar av vuxenvärlden i hans lekar.

 

Det är mycket att göra nu. En hög med okommenterade elevarbeten ligger och på tisdag och onsdag är det nationella prov i båda mina mattegrupper. Dessutom så ska ju Styggan ha sitt femtioårskalas strax, vilket också kräver en massa timmar. Jobbet finns långt upp i halsen nu och motivationen är riktigt låg. Gymnasiet är inte min arbetsplats. Där varje lektion är en ny lektion och inget att falla tillbaka på. Det är tungt arbetsmässigt nu. Sommarlovet kommer att bli ett härligt break snart.

 

Det vore ju förstås helt klart enklast att gå tillbaka till Söderskolan. Där kan jag ju alla (nästan) rutiner redan. Jag känner ju igen alla kollegor och namnen på de flesta elever. Ett positivt bsked för skolans del kom ju i fredags förra veckan som också gör att en återkomst är enklare.

 

Frågan är bara. Vill jag ha det enkelt? Nej! Jag vill fortsätta att utvecklas! Trots min ålder...

Port Ellen, på er

//Sveneric

.

Läs hela inlägget »

Göteborgsvarvet igår. Jag jublade inombords när jag passerade skylten 'här dras repet 17.55' och där jag plockades av förra året. Jag fick ju iår då se en bro till och avenyn. Min taktik i år var att inte ta ett löpsteg före två kilometer och att bara springa i utförsbackarna. Den taktiken höll jag och funkade ganska bra. Mitt mål var också att 'allt under tre timmar i sluttid var ok' efter vinterns och vårens många uteblivna träningspass.

 

Jag hade jämn tid till ca 15 kilometer. Ca 40 minuter per fem kilometer fram till 15 km. Det var där som Göta älvsbron skulle passeras. Strax där efter så upptäckte jag att Avenyn erbjöd en lång, lång uppförsbacke. Nånstans där tog låren slut. Sen blev jag omsprungen av många, många piggare ben än mina. Alltså flåset är det inte några större fel på. Men låren pallar inte. Jag gissar att min tyngd och utebliven styrketräning är största boven. Eller kanske för få mil efter vägarna...

 

Jag vaknar idag md tunga lår, en rejäl blåsa under vänster fots trampdyna, blodblåsa på höger lilltå, samt en rejäl blånagel på höger stortå. Men jag har en medalj som bevis för genomförd prestation. Jag är nöjd, men jag tror inte att jag tänker prova detta igen. Men bra jobbat, Sveneric. Jag är jättenöjd.

//Sveneric

Läs hela inlägget »

Idag kom beskedet jag väntat på. Jag skrev tidigare i veckan i min facebookprofil att jag tyckte att veckan var kanon. Så kommer detta besked och kryddar veckan ytterligare! Min äldsta dotter har fått nytt jobb. Lantmäteriverket blir hennes nya arbetsgivare. Min yngsta sålde sin lägenhet efter att den har varit ute på blocket i några veckor. Jag gissar att det är skönt att vara skuldfri igen...

 

Jag ska på en anställningsintervju på onsdag så att anställningen är tryggad även efter min korta era i Hofors. Tyvärr är tjänsten jag sökt bara på 70% så vi får väl se om det är något för mig och om rektorn där är lika bra på att hitta lösningar som min RIKTIGA chef är. Skolan är bra och jag tror att jag skulle passa bra in i miljön där. Dessutom bara undervisning i matte, kemi och biologi.

 

Just nu är jag och min lillebror på väg till Göteborg för att hämta ut våra nummerlappar till Göteborgsvarvet i morgon. Just nu känns inte tanken så lockande. Träningen har inte varit den bästa. Jag kom igång bra i vintras och var uppe i joggingturer, eller lufsningrundor, på 13 – 14 kilometer. Sen kom förkylningarna och ställde till det. Jag har iaf hållit igång med mina badmintonkvällar två gånger i veckan hela vintern och inte missat många. Så grunden finns nog. Men jag är nöjd med alla tider under tre timmar i morgon.

 

Men nu till kronan på veckan. Den största anledningen till att jag började i Hofors är borta! Tack för det. Nu kan jag faktiskt överväga en återkomst till Söder. Om dom vill ha tillbaka mig. En liten oro finns i att klimatet där har svalnat av. Vid mitt senaste besök där blev rätt kyligt! Men man kommer ju aldrig att trivas med ALLA kollegor. Kom inte och säg att jag inte varnade för detta till min skolledning... Jag tog tom ett personligt samtal med dom om detta. Rykte går fort att riva men långsamt att bygga upp igen.

 

Jag tror fortfarande att jag gör ett bra jobb. Kanske är det en del i MIN narcissistiska läggning. Men jag vet ju i alla fall om den. I alla fall oftast.

 

Ha det gött mina vänner. Imorgon kväll smuttar jag på en whisky för MINST 100 kr/cl på Samma krog som förra året. Då ska jag njuta av veckan till fullo. Tack för den här veckan
//Sveneric

 

Läs hela inlägget »

Jag gillar utveckling i allmänhet. Men skolutveckling i synnerhet. Gör det mig ovanlig inom skolvärlden? Inte alls! Tvärt om! Lika vanlig som flugorna kring sockerbiten. Om man ställer frågan till lärare i allmänhet så ger alla ett rungande ja! Om det är en skolutveckling som ligger i den linjen vi själva tror på, vill säga! Men alla vill väl åt samma håll? Alla vill att alla elever ska bli bättre? Det tror jag också. Men bättre på VAD?

 

Ska vi i militärisk Björklundanda backa bandet och fokusera mer på traditionella kunskaper, ordning och reda? Ska vi tänka 'det var bättre förr? Blir det inte så att 'förret' kommer tillbaka och står i vägen för 'nuet'? Hur många gånger har det hänt tidigare i världshistorien?

 

Eller ska vi fortsätta att utveckla den skola, som fått epitetet 'flumskola', där eleverna utvecklas till att vara ifrågasättande och till att gå egna vägar? Men som istället kanske producerar viljestarka elever med lägre kunskapsnivå i allmänhet och lässvaghet i synnerhet i en allt för stor utsträckning?

 

Kanske är svaret enkelt? Ett riksdagsbeslut i demokratisk ordning från oktober 2010 sa att ny läråplan skulle införas och därmed borde det vara slutdiskuterat! Men det dikuteras fortfarande mer huruvida det står rätt saker dessa planer än hur vi ska nå det som faktiskt är beslutat! Det tycker jag är synd!

Men för att veta vilken väg vi ska ta till målet så måste vi veta var vi är just nu. Är vi i det kaos som Skolministern beskriver för att få sin vilja igenom? Lärare underordnas elevernas vilja och är, mer eller mindre, 'springpojkar' i deras sociala samvaro i klassrummen? Eller är det så att eleverna utveckas till starka och goda entreprenörer inom det kontrollerade kaoset i lärandets tjänst?

 

Men om vi varken är riktigt överens om vart vi ska och vi heller inte riktigt vet var vi är. Hur sjutton ska vi då kunna veta vilken väg vi ska ta för att komma, inte dit, utan nånstans, men vi bestämmer vart sen? Personligen är jag mycket orolig över att diskussionerna förs i politiskt-ideologisk anda istället för i pedagogisk-didaktisk dito! Sen vilken sida man ställer sig på som debattör är helt beroende på vilken partibok man har. Om man klär sig i kostym eller i palestinasjal? Undra på att jag är orolig?

 

Själv vacklar jag likt en vimpel mellan två högtryck. Ibland så drar Coreoliskrafterna in mig i det ena och ibland i det andra högtrycket. Jag tror att Björklund har rätt till en viss del. Jag tror att alla behöver bli goda läsare. Förmodligen redan i trean eftersom allt bygger på läsandet för fortsatt kunskapsinhämtning. Och jag tror att det är bättre för Sveriges framtid att elever lär sig gå i olika riktningar istället för att lära sig gå i takt på ett led (ursäkta den dåliga jämförelsen).

 

Just nu ligger mycket av fokus i debatten på bedömning och betyg och taskig måluppfyllelse. Kåre försöker pränta in i skallen på mig att vi istället måste fokusera på lärandet. Han kanske rentav har rätt? Men jag undrar om han har kostym eller palestinasjal så jag vet om jag kan hålla med honom eller inte? Jag måste ju vara politiskt korrekt! Eller måste jag det? Eller KAN jag överhuvudtaget vara det? Förmodligen inte. Jag säger bara vad jag tycker utifrån mitt sätt att se på lärande i skolan. Ibland går det bra. Men ibland gör det ont. Ordentligt ont! Äh, jag funderar vidare et tag
//Sveneric

Läs hela inlägget »

Det går verkligen upp och ner med det här skrivandet. Ja, eller om vi ska kalla det bloggandet? Men bloggande låter så ambitiöst och dessutom så stoppar jag väl kanske in mig i ett fack där jag i mångas ögon sänker mig själv. Men då finns ju alltid möjligheten att jag höjer mig i andras ögon. Men jag skriver ju å andra sidan inte för någon annan än för mig själv. För att få tänka och minnas vad man tänkt. Vem vet om man kommer ihåg vad man tänkt annars. Det kan ju dessutom vara bra att träna på att veta var man har tankarna om jag nu haft oturen att ärva just de gener som gav min far, BlomArne, endast få klara stunder under de sista månaderna av sitt liv.

 

Mitt problem med att skriva är att jag aldrig vet vad jag kommer att skriva om. Ja eller kanske mer att jag vet aldrig var skrivandet kommer att sluta nånstans. Hur själva ihopknytandet av texten ska kunna fås ihop med tanken från början. Det här behöver jag förstås egentligen inte berätta för er som poppar in här ibland och läser eftersom att ni redan märkt detta. Och alla ni som är mer språkligt bevandrade än jag, har säkert nåt konstigt ord som passar bra här också.

 

Nåja, jag brukar ju mest skriva om saker som händer i skolans värld och det var tanken den här gången också. När man som jag har uppnått den aktningsvärda åldern av 51 år och har hittills funnits inom fem olika yrken så har ju det gett mig lyxen att kunna jämföra dessa. Egentligen är det två yrken och tre kortare nedslag på färre än fem år. Dessutom så ligger dessa tider lite omlott med varandra här och där.

 

Bondeyrket har jag ju vuxit upp med. De första 23 åren av mitt liv så bodde jag ju hemma på bondgården, levde med bonderiet, hjälpte till, hoppade in, mjölkade kor, harvade, sådde, plöjde. Att jag sedan köpte bondgård med Styggan, hade alla vanliga djur utom mjölkkor (och hästar förstås), harvade, sådde, plöjde, avverkade skog... Gör att jag har en riktigt bra erfarenhetsbas sär, men ingen utbildning.

 

Jag har kört nästan alla sorters maskiner utom väghyvel. Men livet som grävmaskinist blev för stillasittande för mig. Under två år hade jag en traktorgrävare som jag tog åt mig lite jobb med. Den här delen av mitt liv låg omlott med vaktmästarjobbet och bonderiet. Men här skaffade jag faktiskt mig en utbildning (12 veckor vid AMU i Hedemora)! Jag har nu blivit med traktorgrävare igen. En gårdsmaskin, kan vi kalla den. Den är äldre, rassligare och fulare, men jag kan skotta snö och gräva gropar med den. Här kommer en faktor till in. Mitt underbara barnbarn Vilgot är också en livlig fan till detta köp. Han vet hur den funkar och jag får lite hjälp att knuffa omkull träd och dra i spakar.

 

Mitt snickarliv tog slut 1987. Det här var nåt jag inte alls ville, egentligen. Men efter åtta år på byggen så pallade inte fötterna längre. Daglig värk gjorde att jag gick till arbetsförmedlingen. Jag pallade att jobba halva dagar sen var värken så grym att det inte fungerade längre. Jag blev erbjuden jobb på hemma på Årsunda IP som vaktmästare och jag jublade! Det var här jag skulle vara. Det var det som var meningen med livet! Jag var hemma på orten lämnade och hämtade Emma(född -85) på dagis och livet var kanon! När jag efter två år som vaktmästare insåg att mitt yrke nästan enbart bestod av att klippa gräs och städa var det dags att gå vidare. Att det dessutom inte alls var lämpligt för min astma och mina allergier gjorde att jag under dessa två år hade uppnått en lägstapunkt för min personliga hälsa. Det var dags att gå till arbetsförmedlingen igen. Där träffade jag en man som sa nåt jag aldrig kommer att glömma och som gör honom värd att nämnas här. Jag berättade, han lyssnade. Så la han upp fötterna på sitt skrivbord, knäppte händerna bakom sin nacke och sa: "sjukskriv dig! Jag fixar resten!"

 

Det här uttalandet från en arbetsförmedlare, inte platsförmedlare, gjorde att jag hamnade på komvux. Mitt mål var byggnadsingenjör. Efter tre och ett halvt år hade jag både naturvetenskapligt och tekniskt gymnasiebetyg. Men under det sista året på komvux i Sandviken började både lärare och studiekamrater då och då ge mig vinkar om att jag borde bli lärare. Som så många andra, när det påståendet kommer upp, så slog jag förstås ifrån mig. Men tanken hade placerats i mig.

 

Efter komvuxåren så hamnade jag hos en arbetsförmedlare igen. En kvinna frågade vad jag ville göra. Jag hörde mig själv säga " jag skulle vilja prova att jobba som lärare". Svaret från henne var att Jag skulle ringa en skola då! Dagen efter det här mötet var jag på Årsunda skola och då var det klart! Rektor Kalling sa efter en månad. " Det här fungerar bra, men du borde prova att jobba med äldre barn. Jag har ringt rektorn i Österfärnebo och sagt att du kommer dit på måndag. Ring henne nu!"

 

Vad jag minns så var det inte det här jag ville. Jag menar, vad hade en kille från Årsunda i lilla Färnbo att göra? Jag hade det ju så bra på skolan här hemma! Men nu hände det saker! Jag började på glesbygdshögstadiet i Österfärnebo måndag vecka 45, 1993. Gick parallellt med Den fantastiske Klas-Erik som helt plötsligt sa till rektorn " Nu är vi fått hit Sveneric till skolan då kan jag ta ut delpension". Efter jullovet hade jag alltså ett halvtidsvikariat och hör och häpna. Klas-Erik tog ut hel pension till sommaren. Livet var fantastiskt igen (som så många gånger tidigare). Utmanande. Utvecklande.

 

Det var här jag träffade min chef! Alltså min hittills enda riktiga chef! Den enda värd namnet. Jo, men visst har jag haft andra bra också. Som tex Eva, Peter, eller Sören. Men alla de bara kortare eller jättekorta tider. Nä, AC. Du passar mina frihetsgrader.

 

Men sen blev jag lite förgrymmad på dig. När du våren 1995 sa att nu får du inte vara kvar här. Högskolan i Gävle börjar en matte- no-lärarutbildning i höst. Dessutom med 'SVUXA'. Nu tar du den så jag kan anställa dig på riktigt.

 

Så utan dig AC hade jag inte blivit den jag är. Jo, också slutklämmen och ihopknytningen. Jag har provat fem olika yrken. Och inget är så givande som läraryrket! Där knöt jag ihop det va? Om än med en rätt lång omväg ;-)

//Sveneric

Läs hela inlägget »

Jag funderar ofta varför jag gör som jag gör. Jag har ju förstås en tydlig bild över hur lärande går till. Det är en bild som passar mig och min personlighet och faktiskt även och oftast mina elevers lärande. Min styrka är ju min elevkontakt. Mitt sätt att 'ta' olika elever. Att bemöta elever, deras personlighet, att skoja, trösta, stödja eleverna just där de vill och behöver bli bemötta.

 

Det här tror inte jag är nåt speciellt för mig och alltså inte heller nån större skillnad mellan lärare. Man måste ju använda sin personlighet för att nå elever och då kan man ju bara sin egen personlighet. Jag gör det på mitt sätt, Conny på sitt och Staffan likaså. Vi använder vår personlighet för att nå andra människor. Men om man inte är nöjd med sitt sätt att bemöta andra? Föresten, kan man ens vara missnöjd med sitt sätt att bemöta andra?

 

Kan man ändra på sin personlighet då? Jag tror inte det! Man är den man är och man har bara en personlighet. Eller har man kanske olika personligheter som man tar fram vid olika situationer? Tar jag fram en annan personlighet när jag är i min snickarverkstad och bemöter problem på annat sätt där?

 

Vi söker oss till människor som vi känner oss trygga tillsammans med. Där finner vi samtalsämnen som passar våra egna tankar och allt (ja, nästan) som vi själva tycker och tänker får vi bekräftat. Vi är tillsammans med ja-sägare och ingen rubbar våra tankecirklar. Men vi behöver ju bli lite 'rubbade' imellanåt! Så varför väljer vi bara tryggheten?

 

Jag tror att utvecklingen bara går framåt när jag blir utmanad av nån som tänker annorlunda än jag. Nån som ifrågasätter mina tankar så att jag blir tvingad till en extra tankeloop. Då blir både jag och mina tankar bättre och mer välgenomtänkt. Nu förstås under förutsättning att det finns platser att kommunicera våra olika tankar på. Att kommunicera på nätet i olika forum är förstås jättebra och man hinner tänka ordentligt innan man svarar. Livesvaren riskerar att bli lite väl spontana och oigenomtänkta. Nu upplever jag det så att de flesta lärare tycker att tiden inte räcker till för detta. Vilket ju då förstås leder till att utvecklingsarbetet har avstannat i skolan.
Jag fortsätter att fundera tills jag kommer på nåt, eller nåt annat.
Då återkommer jag här på bloggen.
Här har jag tid att tänka, men gör inga anspråk på att tänka 'rätt'.
Ha det gött alla
//Sveneric

 

Läs hela inlägget »

Idag riktar jag ett alldeles speciellt grattis till en speciell person i mitt liv. Även om hon nu har flyttat sitt firande till lördagen den 2 juni, i hopp om att få bättre väder, så fyller min kära fru femtio år idag.

 

Det är just idag trettio år sedan som jag riktade min galet rassliga och tillika kamouflagebruna Ford Taunus av årsmodell 1970 mot Rågsved och Kvistbrogatan 14, för första gången. Vi hade träffats på en weekend i Falun den 27 mars. Ja, eller träffats, vi hade ju setts tidigare hemma i byn. Var annars? Byn? Ja, givetvis i Långängarna, Årsunda. Weekenden i Falun var arrangerad av Årsunda Folkdanslag, där jag hade dansat sedan jag var sju år. Där dansade jag med din mor, vilken jag förstås då träffade innan dig.

 

Irene, som din kära mor hette, hade en sån där konstig leksandsdräkt med nån fånig strut på skallen. Hon var speciellt svår att dansa 'daldansen' med och jag var tvungen att sparka över hennes huvud. Men jag var ju vältränad på den tiden och om det var nån som skulle dansa daldansen med Irene så var det ju jag!

 

'Struten', som hon blev att kallas, gick tyvärr bort alldeles för tidigt, och du, Styggan min, har varit otrolig i att reda ut allt efter dina föräldrar. Mycket starkare än jag!

I alla fall så måste ju jag ha gjort att gott intryck hos Ie (läs I-Ä). Kanske med mina höga benlyft ;-), för att på min förfrågan om inte hon kunde ta dottern med sig till Falun, den där kvällen den 27:de, funkade ju bra.

 

Väl i närheten av Stockholm, fick jag 'kalla fötter' när jag såg trafiken. Jag var ju van med att köra mellan Långängarna och Sandviken. Jag svängde i till Karolinska, vilket jag naturligtvis hade hört talas om på TV och ringde 47 82 12 (uteslöt ju 08 eftersom jag inte var hemma i 026). En knapp timme senare rullade Conny in med sin silverfärgade Simca 1100 in på parkeringen vid sjukhuset i Solna och du rattade min fula Ford säkert över Essingeleden söderut mot det fina miljonprogrammet Rågsved.

 

Samma kväll, på Otto-dagen, träffade jag även din bror Peter och Diana för första gången.

Den helgen åkte jag tunnelbana och rulltrappa för första gången i mitt liv. Det var den 10 april 1982 kl 11.07 jag klev på den gröna tuben från Hagsätra, och 11.34 jag tog rulltrappan upp från T-centralen. Jo, och jag hade skräckslagen varit på skolresa till Grönan i sexan tidigare... Så egentligen så hade jag ju gjort Stockholm tidigare och borde ju ha klarat mig på det. Men jag ville tydligen ha ut mer...

 

Nu, 30 år (och många gamla bilar) senare, tänk vad jag har kunnat göra den här berättelsen lång, så är vi fortfarande gifta. Har två fantastiska 'barn'. Ett minst lika fantastiskt barnbarn och ett till, säkert lika fantastiskt, på väg.

 

Det enda du är riktigt dålig på, min kära fru. Det att minnas datum! Vi valde ju att gifta oss på min födelsedag för att du skulle ha koll på just vår bröllopsdag. Vi hade ju ett alternativ. Vi hade ju kunnat gifta oss den 9 april (ledtråd: idag). Men då hade du förmodligen glömt din egen. Men jag tror faktiskt att det var du som först sa grattis på silverbröllopsdagen den 11 mars förra året. Jag tror också att det var första gången du var först ;-) Så nån nytta hade valet av datum ändå ;-)

 

Nu behöver du inte se ditt enda tillkortakommande som negativt. Jag kommer ju alltid att finnas här och påminna dig!

 

Och har vi nu klarat de första 30 åren tillsammans så kommer vi att klara nästa 30 också. Jag lovar!

Och nånstans långt där inne inuti oss så finns all den där kärleken kvar. Ibland poppar den upp till ytan och ibland så sjunker den tillbaka. Så tror jag att det ska vara.

Men du, Styggan min. Grattis på födelsedagen. Jag älskar dig!

//Sveneric

Läs hela inlägget »

Nån berömd från skolvärlden sa till mig: 'Grisen blir inte tyngre bara för att man väger den flera gånger'. Analogt, inte får barnen bättre kunskaper för att man ger fler prov! Jag tog uttrycket till mig och tyckte att det lät häftigt, men naturligtvis också smart och genomtänkt. Jag tror många människor kan ta till sig såna här liknelser och skratta igenkännande. Jag gjorde det!

 

Alla liknelser, eller ska vi kalla dem mateforer, ger oss en tydlig bild av det vi vill få fram. På den tiden jag tog år mig några föreläsningar inom matematik didaktik, då använde jag mig säkert av metaforer. Jag brukar dessutom ha förmågan att få människor att skratta ibland.

 

Men om man får sina åhörare att skratta, samtidigt som man vill få fram sitt budskap, då kan man ju bli riktigt farlig. Budskapet blir lättare att ta till sig som sanningar. Alltså mina sanningar. Inte åhörarnas sanningar. Du måste ju göra allt till sina egna sanningar först innan de kan använda mina 'sanningar'.

 

Jag menar, vem har inte suttit och lyssnat en halv dag, eller kanske en hel dag, på en föreläsare som har hur mycket kunskaper och egna bra sanningar, men som förmedlas på ett sätt som gör att man glömt mycket av budskapet när man vaknar nästa morgon. Kanske bara för att hans paket inte är lika väl inslagna som nån annans. Kanske rentav 'mina';-)

 

När jag häromdagen plötsligt hörde en människa säga: 'det finns ju de som säger att grisen inte blir tyngre bara för att man väger den flera gånger'! Alltså den här gången analogt med att 'det kan ju ha hänt nåt med grisen'! Den kan ju ha vuxit!

 

I den här djungeln ska vi orientera oss och göra lärandet till barnens och ungdomarnas lärande. Det kanske låter enkelt, men metaforen om grisen säger att man måste välja sida. Alltså efter vilken tolkning man själv gör!

 

När vi sedan har gjort vårt val då gör vi allt för att smutskasta de som gjort den andra tolkningen. Vi läser bara sånt som ligger i fas med vår egen tolkning när vi förmodligen kunnat utveckla oss själva bättre om vi läst nåt från den andra tolkningen.

 

Vem vet? Sanningen ligger kanske rentav nånstans där i mellan. Det kanske beror på HUR man mäter och VAD man mäter? Men vi mäter väl aldrig personen. Vi mäter dennes kunskap. Och vi kommer att behöva mycket kunskap i våra barns och ungdomars framtid.

 

Lyssna och samtala med varann. Jag tror att det är bättre att prata med en sk nej-sägare om man uppfattar sig själv som en ja-dito. Vad tror du?

//Sveneric

Läs hela inlägget »

Häromdagen, ja eller strax före sportlovet, så ville mina elever redovisa sina kunskaper i kemi för mig Hur vi än försökte hitta tider så fungerade det inte. Vi kom överens om att första tisdagen efter lovet var det första provtillfället som fungerade för alla. Men några elever stred för att få göra sitt prov innan lovet ändå. Hur skulle vi lösa det?

 

Jag vill ju alltid försöka hitta en bra lösning för alla så vi bestämde oss för ett hemprov. Dealen var att fredagen innan lovet, de hade ingen kemilektion då, så skulle provet ligga i deras mailbox kl 07.00 och de skulle maila svaren till mig senast 24.00. Fortfarande så skulle några göra ett traditionellt prov i skolan på tisdagen efteråt.

 

Ett hemprov kan man ju inte ge några begränsningar på. Iaf inte av karaktären 'du får inte använda internet' eller ' Du får inte använda boken'! Däremot så uppmanar jag dem att samarbeta men att försöka formulera med egna ord. Uppgifterna utformas ju också på ett annat sätt förstås.

 

Under fredagen hade jag fler elever som ville diskutera kemi med mig. Ställa hypotetiska frågor, men med ett tydligt fokus. Samtliga redovisningar mailades till mig senast vid midnatt.

 

När jag försökte med detta på grundskolan så sa en kollega till mig att det var helt förkastligt och om hans barn skulle få ett sånt prov då skulle minsann han skriva det till sitt barn. Som om inte jag skulle märka det? För visst skulle jag väl det?

 

Nåja, resultaten på dessa prov är genomgående riktigt bra. Visst var det några som inte klarade sig. Men de hade inte riktigt lagt ner tillräckligt med tid.

 

Men de som gjorde ett bra resultat på detta 'hemprov' Hade under dagen haft mycket tid till diskussioner. De hade vägt orden och jämfört. De diskuterade med mig (och jag svarar ju nästan alltid med en motfråga). De lade mycket mer tid på dessa frågor än om de skulle ha suttit i 60 minuter och svettats i sin ensamhet i klassrummet.

 

Jag tror på detta och jag kommer säkert att göra så här flera gånger. Men först med andra grupper än denna. Eller inte. Vi får se vad eleverna väljer nästa gång. Båda grupperna sa under tiden de skrev, att de skulle göra på det andra sättet nästa gång. Men idag frågade jag dom. Efter att ha fått 'kamratbedömt' varandras jobb och fått några kommentarer från mig. Att de nog helst skulle välja att göra ett hemprov nästa gång.

 

Jag tror på det här som ett sätt att redovisa på. Jag tror dessutom att kvalitén ökar på deras svar och förhoppningsvis även på deras kunskaper. <prova gärna du också ;-)

//Sveneric

Läs hela inlägget »

Det tog mig drygt fyra månader! Fyra månader för att känna mig hemma på skolan. Och nu trivs jag riktigt, riktigt bra. Jag känner mig fortfarande utanför gruppen. Men det är, förlåt, har varit självvalt. Man måste komma ihåg att det var i juni 1997 som jag senast läste kemi. Sen har ju nivån legat betydligt lägre än där jag är nu.

 

Ett år tidigare, vårterminen 1996 som jag själv läste matte, på den nivån som jag nu undervisar på. Det betyder ju att varje lektion jag nu ska hålla i är en ny lektion för mig. Inget att falla tillbaka på, för vem minns det dom gjorde förra seklet?

 

Det här gör ju att jag har fått repetera och repetera och repetera och... Inför varje lektion. Och när jag har undervisar slutet på kemi-A och ska börja om på samma kurs... Då har jag en ny kursplan att följa ;-) Så, visst har det varit tufft!

 

Men jag börjar passa in, tror jag? Lite mer i alla fall. Men nu är det ju dags att sluta! Eller ja, nästan.

Jag har haft som vana att gå ner i personalrummet på torsdagar och fika med mina trevliga kollegor. Den här veckan var jag ner även på fredagen. Annars sitter jag på mitt arbetsrum, dricker kaffe på mitt arbetsrum, äter min medhavda sallad på mitt arbetsrum. Men utan mitt 'krypin' så har jag nog inte klarat detta. För det har kostat mycket tid. Men jag har kunnat vara ganska effektiv på rummet.

 

Visst, jag har fått ett erbjudande från Rektor att vara kvar ett år. Men två halva kurser kemi under ett halvt läsår. Och sen plocka ihop kurser, kanske på fler skolor, och ändå inte vara fast anställd i en kommun som minskar varje år. Då ska det vara en bra deal!

 

Jag börjar känna mig som lärare igen. Jag har lektioner. Jag planerar och följer upp. Inget mentorsskap. Inga kuratorsliknande utryckningar. Inga slagsmål att reda ut i korridorerna... Kroppen börjar nästan komma ikapp och kännas normal! Hjärtljuden hörs inte lika tydligt längre... Jag börjar väl helt enkelt komma ikapp och må bra!

 

Annars börjar jag ju också veta mitt värde. Det finns inte många som jag. Inte ens så många med samma utbildning som jag. Lärarlegitimationsreformen har ju kraschat. Det är fritt fram igen att undervisa var som helst! Eller?

 

Jag behövs i skolan och jag tänker fortsätta med det, tror jag.
Jag behöver Twitter och platsbanken. Och för det senare tänker jag vara väl förberedd.

 

Idag vågade Vilgot för första gången åka med i min traktorgrävare. Och som han vågade! Han både spakade och faktisk vred om nyckeln och startade maskinen. Sen när jag skulle börja tillverka mina fyra fönster till bastutunnan, då körde jag av mitt första bandsågsblad. Suuurt!

MEN, livet börjar bli härligt igen ;-)

//Sveneric

 

Läs hela inlägget »

Det ger en otrolig känsla att gå ut i min lilla verkstad och få arbeta med händerna. Det behöver förstås inte vara så många timmar varje dag. Fyra fem timmar räcker. Precis när Vilgot är på förskolan, faktiskt. Nu ska jag fräsa färdigt mina 'tunn-sponter'. Femtiotvå reglar á 4,30 meter. Ger drygt 200 meter fräsning i min gamla fina bordsfräs.

 

Tanken är alltså en stående bastutunna, eller en bastustubbe som en del kallar det (bilder, och tillika min ritning, finns här). Sen gäller kreativitet, tankearbete och kroppsarbete. Framåt hösten kanske jag kan få provbasta.

 

Våren är här, trots att det bara är sista dagen i februari. Känslan är härlig! Jobbet i Hofors har varit tufft med många timmars planering inför varje lektion. Nitton timmars undervisning i veckan har tagit ut sin rätt och jag är glad att jag förhandlade bort mentorsskapet. Annars hade det varit tufft!tås

Nu, efter sportlovet, börjar det bli färre timmar att undervisa per vecka. Däremot när kurserna börjar ta slut så börjar frågorna om 'rester' att dyka upp mer och mer. Ursäkta men några elever är bara FÖR slappa! Att hålla jämna steg är inte alls att tänka på där...

 

Jag trivs dock jättebra och det är jobbigt på ett annat sätt nu. Men jag repeterar och lär mig mycket. Ändå känns det skönt att halvera avståndet till jobbet till hösten igen. Jag gissar på att det blir Söder igen. Men alla dörrar är förstås öppna! Ska isåfall bli skönt att få brottas med 9F till hösten ;-) Jag gillar ju dom, även om jag tror att inte alla gör det just nu. Där finns det utvecklingspotential och vi har ju en tävling att ta tag i...

 

Så blir det nog. Och Mas-Conny får förstås stryka på foten!
Jag kommer att vara stenhård mot dom som inte vill vinna den matchen!

//Sveneric

 

Läs hela inlägget »

Jag är barnvakt till Vilgot Johansson i några dagar på sportlovet. Kan man ha det bättre? Det är liksom ett sätt att vila ut och ändå samtidigt ett sätt att tagga upp. Man hinner ju inte med så många skoltankar, men är ändå rätt aktiv, om man säger...

 

Efter att vara 27 månader och 'rumsren' på dagarna så har ett nytt favoritord, eller favoritplagg dykt upp ur hans mun. Det är ordet skonger. Ibland heter dom kalle skonger. Hans favorit är boxervarianten och idag beskrev han dom som blåa med röda trummor på. Dom är viktiga för honom.

 

Men dom är ju viktiga för mig också! Men jag har funderat under en lång tid över en sak. Alltså jag prenumererar på mina boxers. Många skrattar när jag berättar, men är ju bland det bästa jag gjort! Alltid samma sort, storlek och alla passar varje gång! Kanon, helt enkelt. Behöver aldrig vara osäker på känslan i affären. Slipper klämma och gissa...

 

Men till min fundering. Vad jag vet så finns det en stor skiljelinje i kalsongsorter. Med och utan Y! Även om det här nu, till allra, allra största delen är ett pojk- eller mansproblem. Eller som för mig, ett gubbproblem så är det ändå så pass viktigt att jag måste ställa frågan.

 

Alltså varför finns Y-fronten? Y-front innebär att man liksom ska pilla ut 'den' genom ett hål, vinkla åt vänster, vinkla åt höger sen ut. Och då kan man liksom börja på allvar med själva uppgiften. Ibland händer det att den här uppgiften måste utföras i relativt stor bråttomhet. Alltså, jogga in på toa, ner med dragkedjan (som oftast föregår själva chikanen i Y:et), sen ut, skarp vänster, skarp höger och ut... Sen... Ja ni vet!

 

Jag har aldrig, mig veterligen, använt mig av denna omväg. Jag liksom bara drar ner, över kanten och sen... Så varför finns dessa Y-formade fronter då? Kan det vara tradition? Kan det vara en kvarleva från det hela underställets tid då man var tvungen att även ta av sig skjortan för att kunna dra ner, enligt den nyss förklarade omvägen över kanten? Eller är det så att det bara är jag som behandlar mina 'skonger' på detta sätt?

 

Jag förväntar mig inte så måna svar. Men jag har för länge sedan övergett Y-fronten. Kanske finns de helt enkelt inte längre att köpa? Jag vet inte. Jag prenumererar ju på kalsonger. Och kanske är det inte så konstigt. Y kan ju utläsas nästan som 'why', på ett annat språk. Och det är ju just det jag undrar över också Varför!?

 

Att jag skulle vilja prenumerera på strumpor också, är ju en helt annan historia. Men om inte företagen kan uppfylla mina villkor så, får jag väl klämma i affären en stund till här...

//Sveneric

Läs hela inlägget »

Jag har dålig handstil, inte så bra bildsinne men är en relativt god föreläsare. Berättandet är en konst och jag relaterar till en av de lärare jag mött genom åren, Bengt Söderhäll, som talade om 'den goda katederundervisningen'. Vissa ser rött när man nämner katederundervisning men kan ändå samtidigt berömma variationen i undervisningen.

 

Variationen i undervisningen är viktig och olikheterna hos undervisningssätt hos lärare lika så. Alla människor har olika fördelar och delar med sig bäst om de får utnyttja dess. Tänk om alla lärare skulle vara 'stöpta i samma form'? Då skulle verkligen eleverna storkna. Eller? Nu tror jag att alla lärare i Sverige anpassar sin undervisning efter sin undervisningsgrupp. Jag undervisar just nu i sex olika grupper och jag gör inte lika i nån av dem, beroende på att de är just olika.

 

Jag minns ju diskussionens hetta när Björklund gjorde ett av sina första stora klavertramp. Jag relaterarförstås till 'katederdebatten'. Jag tror att just den formen av undervisning, berättandet, är en viktig del i lärandet. Med berättande menar jag förstås att diskussioner, bilder, skratt och förstås vanliga samtal med eleverna om ämnet. Men ett av de problem jag ser när jag befinner mig i den här rollen är ju att vid olika former av redovisning ofta får ordagrant mina egna ord som förklaring tillbaka. Alltså i mina ögon en 'utantillkunskap' inpräntad i minnet under en kort tid.

 

Jag vill ju inte ha mina egna svar på mina egna frågor! Så vad gör jag? Mer än hälften av mina elever har egen dator och söker gärna efter egen kunskap där. Datorernas intrång har ju gjort kunskapsinhämtandet till en 'dans på rosor' för våra elever! Eller? Så om jag ställer frågor här så returneras inte mina egna ord. Frågan är ju vems ord det är som returneras? Ibland en forskares och ibland en religiös fanatikers (undrar vems som är farligast och vems som ger kunskap)?

 

Ingen skugga över datorernas intrång i skolan, som jag välkomnar med öppna armar! Jag, och säkert många med mig, måste ju lära oss att ställa rätt frågor där de små kunskapsbitarna måste sättas ihop till helheter! Oavsett metod och vems ord som citeras. Men svaren måste påvisa elevernas kunskaper. Men här är kanske eleverna själva största motståndarna. Skoldagarna med dator är betydligt jobbigare än utan. Ofta hörs 'säg bara vad jag ska skriva!'

 

Så hur lär jag mig att ställa frågor så att eleverna bygger sina kunskappslegobitar till fantastiska helheter i form av kompletta samhällen? I det här jobbet är det viktigt att vi samarbetar och att vi själva får styra över lärandediskussionerna istället för att konferera bort kvalitétid om likabehandlingsplaner och fastna i dokumentationsfientliga lärplattformar. Vi behöver tiden till viktigare saker. Vi behöver tiden till att elevernas kunskapsinhämtande blir så kvalitativt som möjligt.

Variation är kunskapens moder (Kåre). Där ingår läsplattor OCH berättandet underbara konst, det ska ingen skolminister komma och skriva mig på näsan!

 

Jag trodde mer om dig. Men dina uttalanden får bara så mycket större genomslagskraft än mina.

//Sveneric

.

Läs hela inlägget »

I tidningar och på nyheterna har man under året hört mycket om skolan. Nästan bara negativt, som vanligt. Det har handlat om låg måluppfyllelse, mobbing, kursplaner, lärarlöner, brist på pengar, uppsägningar... Och svaret på allt detta är alltid att skolan inte har gjort tillräckligt.

 

Dessutom när nåt går snett i samhället, typ det som händer i Malmö just nu, och inte polisen klarar av att lösa problemet, så är det också skolans fel. Skolan måsta ta sitt ansvar! Och det är klart att skolan ska sitt ansvar för uppfostran av eleverna. Vi måste visa vad som är rätt och fel. Vi måste helt enkelt vara goda förebilder och vara mycket tydliga när något mindre bra händer.

 

Det här ska vi göra samtidigt som kraven i våra kursplaner har höjts. Samtidigt som dokumentationen tar mer och mer av vår arbetstid. Samtidigt som vi ska ta mer av rektorernas ansvar i olika arbetsgrupper. Samtidigt som Vi ska hålla oss ajour i allt som sker i omvärlden och ta in det i vår undervisning... OCH dessutom som vår budget och antalet lärare minskar i skolan varje år?

 

Om vi dessutom till detta lägger att fler och fler lärare önskar hitta arbete i andra branscher, att köerna INTE ringlar långa till lärarutbildningen och att lönen INTE kommer att stiga till den nivå som vi önskar. Då tror jag, utan att överdriva, att det blir svårt att rekrytera lärare i framtiden.

Det kanske inte är nå konstigt att det som händer i Malmö händer just nu?

Jag menar, om det nu ÄR skolans ansvar?

Då har vi fått det samhälla vi förätjänar
Vi välkomnar den nya tiden. Inte med öppna armar
Men genom att stänga in och skydda oss från vår egen omgivning
Välkommen
//Sveneric

 

Läs hela inlägget »

Men om man nu absolut inte vill adaptera sig då? Man känner att utvecklingen är på väg åt fel håll och man absolut inte vill vara en del av den förväntade utvecklingen av sin omgivning. Man upplever att omgivningen är på väg åt fel håll och magkänslan konstant kommenderar felkommandon till hjärnan. Kan man fly till en alternativt adaptiv miljö då? Till en miljö som passar ihop med sin egen önskeutveckling?

 

Det finns alltid en flyktväg. Det finns alltid en plats för alla och alternativa livsmiljöer. Det betyder dock inte att det är en enklare väg ut. Alternativa flyktvägar är ofta minst lika jobbiga och det kräver både mer tankearbete och kraft att överleva där.

 

Vet inte om jag ska använda mig av uttryck som 'pest eller kolera' eller 'ur askan i elden'? Men vill man utveckling så kostar det. Kostar tid, kraft och tankar. Det är den miljö jag vill finnas i. Den geografiska platsen är mindre viktig.

 

Tyvärr så har jag de senaste tiotal åren funnits i en miljö där utvecklingen går i olika riktningar. Samhället anpassar sig till framtiden med individuella lösningar för varje elev. En utveckling som är helt fantastisk och varje elev ska utvecklas efter sina egna förutsättningar och lärare ska finnas där med våra kunskaper och ge tips på mer kunskap att implementera i dess medvetande. Helt fantastiska mål för Sveriges framtid.

 

Men samtidigt så dyker den då inkompatibla motsatsen upp. En sanning och tyngd som varje lärare varit tvungen att bära varje år med högsta prioritet på agendan. Anpassningen till trängre och trängre ekonomiska förutsättningar varje år.

 

Alltså blir budskapet varje år detta. Utveckla verksamheten i det fria skolvalet med mindre pengar. Det är då som det står 'syntax error' på insidan av mina glasögon. Oavsett hur många timmar, kraft och tid jag lägger ner. Väggen i slutet på återvändsgränden kommer hårt och knackar många kollegor hårt i pannan. Det är här som adaptionen tar slut. Adapt or die!
//Sveneric

 

Läs hela inlägget »

Adaption. Det är ett centralt begrepp inom evolutionsteorin. Darwin myntade uttrycket 'the survival of the fittest' i sin bok 'The origin of spieces' år 1859. Det här är ju ett av de mest felciterade uttrycket I världen. Många säger ju att det är det är endast den starkaste som överlever. Men i min värld betyder 'fittest' ungefär 'att passa eller passande' och har inget att göra med styrka. Så Då betyder det alltså 'endast den bäst anpassade överlever'. Vi ska alltså anpassa oss till rådande situationer för att det ska bli bra.

 

Att vara stark, eller till och med starkast på skolan ;-), inger ju en viss pondus till omgivningen. Men kan också innebära problem eftersom det alltid finns de som vill utmana och till slut så får man stryk. Och då kanske det hade varit bättre att vara snabb för att hinna undan. Att vara stark betyder ju ofta också att man är stor vilket inte alltid är bra när man är jagad och behöver gömma sig. Kanske en kamouflagehud hade varit bra också? Nä, man ska anpassa sig till de förutsättningar som finns...

 

De första arvsmolekylerna anpassade sig till sin omgivning redan för ca 3,5 miljarder år sedan. Människan har adapterat sig till i ungefär 100 000 år. Just nu håller vi på att anpassa oss till ett mer och mer stillasittande liv. Kanske framför en dator. Oj, det där var ett bland de snabbaste svep jag gjort någonsin.

 

Tyvärr blir det såna här långskott och märkliga kopplingar i en sån här skalle med diverse konstiga förkortningar. I en värld av otroligt snabba förändringar kan vi inte längre skrika DET VAR BÄTTRE FÖRR! För kolla vad som händer runt oss. I tidningarnakan jag tex. läsa att bankerna slutar med kontanthantering. Rånrisk OCH ekonomisk vinning gissar jag är anledningen till adaptionen. Det här systemet drabbar inte mig för jag använder alltid kort. Men den äldsta generationen är förlorare. Och det finns alltid förlorare i systemskiften. Det ska det ju finnas! De som inte kan anpassa sig ska ju dö. Adapt or die!

 

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på det här och vad det betyder och i vilka områden jag kan använda det här tänket. Men när jag läser om att en skola har delat ut datorer till elever och sedan blockerat tex fecebook blir jag lite orolig. Då ska vi alltså skrika, DET VAR BÄTTRE FÖRR nu igen. Mitt i den adapterande datoriseringen. Det här fattar jag inte!

 

Jag sitter många timmar vid datorn varje dag. Jag älskar verkligen de sociala medierna och sättet att kommunicera med verkliga och (kanske) virtuella människor som jag förmodligen aldrig kommer att träffa i verkliga livet. Om jag alltid skulle vara uppkopplad på twitter skulle jag aldrig få nåt gjort. Bara kolla på alla underbara tips jag får. Nä jag måste lära mig att sålla. För att vara effektiv på jobbet så måste jag lära mig att vara där jag är. Ibland kan jag göra båda, ibland vara helt fokuserad på typ, facebook. På de sociala medierna som fått en mer och mer framskjutande placering i min adaption.

 

Det här måste vi undervisa om i skolan. Hur använder vi tiden? Vi har bara ett liv och klart begränsat med timmar i livet. Vi får inte några nya liv och nån ny nivå. 'Just nuet' är förstås viktigast. Men vi måste hålla fokus på framtiden också. Vi kommer att behöva pengar för att leva och bo. De flesta av oss vill dessutom ha mycket pengar, liv och ett fint boende. Det får man inte om facebook är viktigast. Det är mycket få förunnat att kunna leva på de sociala medierna. Att få sin inkomst på diverse bloggar vore ju underbart. Men då måste man ju hitta sin nisch och sin publik. Det gör man inte om man skriver om skolan och sitt liv.

 

Så den svåraste uppgiften just nu är förmodligen att få mina elever att förstå att använda all teknik, all mjukvara, all tid på ett sätt att förstå att om man sover eller twittrar på lektionerna så kommer det att drabba mig i framtiden. Där ligger utmaningen. ALLA ungdomar är fantastiska och har fantastiska möjligheter. Att göra val är svårt. Ju mer valen drabbar mig i nuet är ännu svårare. Att se att mina 'just -nu-val ' påverkar framtiden är nästan omöjligt. Så kära föräldrar. Här ligger utmaningen. Det här klarar vi i skolan inte ensam. Prata om framtiden!

 

Att anpassa sig kan både göra ordentligt ont och samtidigt vara aldeles, aldeles underbart. Jag högaktar verkligen, på gränsen till älskar, min dator och min Iphone. Men samtidigt kan de sänka mig om jag inte anpassar mig till livet runtomkring. Förbudstiden är över! Adapt or die!

//Sveneric

Läs hela inlägget »

Nytt år nya möjligheter. Jag kan bara vara den jag är och inte försöka vara nån jag inte är. Jag är en person som vill synas och höras. Jag gillar att vara i centrum och att bli tillfrågad. Jag gillar när det blåser. Men i alla organisationer så blir det till slut jobbigt med såna som mig, det fattar jag ju. Men vill man behålla mina tankar som nåt positivt i en organisation så måste det finnas en ledning som både kan bromsa och peppa.

 

Den bromsning jag upplevde i våras var kanske ett måste, men sättet det gjordes på blev bara så fel och satte djupa spår! Så efter att ha suttit i mina egna, nyttiga tankar i min skrubb en termin så försöker jag väl kliva in lite mer i matchen igen nu då, även om det känns lite som att jag är på fel ställe just nu. Tiden får väl visa om det är så. Våren blir viktig. Kör på nu!

//Sveneric

Läs hela inlägget »

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Sofia Eriksson » Till beslut...:  ”Men Sven-Eric, vi vet inte vad som passar, sånt visar sig, jag tycker synd om de..”

  • Svenerig » mitt älskade jobb:  ”Tacksam för alla tips. Inte minst ditt, Sofia. Men jag är nöjd med min dag när j..”

  • Sofia » mitt älskade jobb:  ”Jag förstår dig. Vet du vad jag tycker? Sök dig till Kriminalvården. Mja, på rät..”

  • Edward Jensinger » Bloggsvar till Edvard Jesninger:  ”Nja, jag är nog inte en sådan rektor som nedvärdar vikten av mig själv. Jag vet ..”

  • Sveneric » Bloggsvar till Edvard Jesninger:  ”Jag anser att rektorer gärna vill nedvärdera in roll i skolan. Men att vara ansv..”

Arkiv

Länkar

Etiketter