2012 > 04

Det går verkligen upp och ner med det här skrivandet. Ja, eller om vi ska kalla det bloggandet? Men bloggande låter så ambitiöst och dessutom så stoppar jag väl kanske in mig i ett fack där jag i mångas ögon sänker mig själv. Men då finns ju alltid möjligheten att jag höjer mig i andras ögon. Men jag skriver ju å andra sidan inte för någon annan än för mig själv. För att få tänka och minnas vad man tänkt. Vem vet om man kommer ihåg vad man tänkt annars. Det kan ju dessutom vara bra att träna på att veta var man har tankarna om jag nu haft oturen att ärva just de gener som gav min far, BlomArne, endast få klara stunder under de sista månaderna av sitt liv.

 

Mitt problem med att skriva är att jag aldrig vet vad jag kommer att skriva om. Ja eller kanske mer att jag vet aldrig var skrivandet kommer att sluta nånstans. Hur själva ihopknytandet av texten ska kunna fås ihop med tanken från början. Det här behöver jag förstås egentligen inte berätta för er som poppar in här ibland och läser eftersom att ni redan märkt detta. Och alla ni som är mer språkligt bevandrade än jag, har säkert nåt konstigt ord som passar bra här också.

 

Nåja, jag brukar ju mest skriva om saker som händer i skolans värld och det var tanken den här gången också. När man som jag har uppnått den aktningsvärda åldern av 51 år och har hittills funnits inom fem olika yrken så har ju det gett mig lyxen att kunna jämföra dessa. Egentligen är det två yrken och tre kortare nedslag på färre än fem år. Dessutom så ligger dessa tider lite omlott med varandra här och där.

 

Bondeyrket har jag ju vuxit upp med. De första 23 åren av mitt liv så bodde jag ju hemma på bondgården, levde med bonderiet, hjälpte till, hoppade in, mjölkade kor, harvade, sådde, plöjde. Att jag sedan köpte bondgård med Styggan, hade alla vanliga djur utom mjölkkor (och hästar förstås), harvade, sådde, plöjde, avverkade skog... Gör att jag har en riktigt bra erfarenhetsbas sär, men ingen utbildning.

 

Jag har kört nästan alla sorters maskiner utom väghyvel. Men livet som grävmaskinist blev för stillasittande för mig. Under två år hade jag en traktorgrävare som jag tog åt mig lite jobb med. Den här delen av mitt liv låg omlott med vaktmästarjobbet och bonderiet. Men här skaffade jag faktiskt mig en utbildning (12 veckor vid AMU i Hedemora)! Jag har nu blivit med traktorgrävare igen. En gårdsmaskin, kan vi kalla den. Den är äldre, rassligare och fulare, men jag kan skotta snö och gräva gropar med den. Här kommer en faktor till in. Mitt underbara barnbarn Vilgot är också en livlig fan till detta köp. Han vet hur den funkar och jag får lite hjälp att knuffa omkull träd och dra i spakar.

 

Mitt snickarliv tog slut 1987. Det här var nåt jag inte alls ville, egentligen. Men efter åtta år på byggen så pallade inte fötterna längre. Daglig värk gjorde att jag gick till arbetsförmedlingen. Jag pallade att jobba halva dagar sen var värken så grym att det inte fungerade längre. Jag blev erbjuden jobb på hemma på Årsunda IP som vaktmästare och jag jublade! Det var här jag skulle vara. Det var det som var meningen med livet! Jag var hemma på orten lämnade och hämtade Emma(född -85) på dagis och livet var kanon! När jag efter två år som vaktmästare insåg att mitt yrke nästan enbart bestod av att klippa gräs och städa var det dags att gå vidare. Att det dessutom inte alls var lämpligt för min astma och mina allergier gjorde att jag under dessa två år hade uppnått en lägstapunkt för min personliga hälsa. Det var dags att gå till arbetsförmedlingen igen. Där träffade jag en man som sa nåt jag aldrig kommer att glömma och som gör honom värd att nämnas här. Jag berättade, han lyssnade. Så la han upp fötterna på sitt skrivbord, knäppte händerna bakom sin nacke och sa: "sjukskriv dig! Jag fixar resten!"

 

Det här uttalandet från en arbetsförmedlare, inte platsförmedlare, gjorde att jag hamnade på komvux. Mitt mål var byggnadsingenjör. Efter tre och ett halvt år hade jag både naturvetenskapligt och tekniskt gymnasiebetyg. Men under det sista året på komvux i Sandviken började både lärare och studiekamrater då och då ge mig vinkar om att jag borde bli lärare. Som så många andra, när det påståendet kommer upp, så slog jag förstås ifrån mig. Men tanken hade placerats i mig.

 

Efter komvuxåren så hamnade jag hos en arbetsförmedlare igen. En kvinna frågade vad jag ville göra. Jag hörde mig själv säga " jag skulle vilja prova att jobba som lärare". Svaret från henne var att Jag skulle ringa en skola då! Dagen efter det här mötet var jag på Årsunda skola och då var det klart! Rektor Kalling sa efter en månad. " Det här fungerar bra, men du borde prova att jobba med äldre barn. Jag har ringt rektorn i Österfärnebo och sagt att du kommer dit på måndag. Ring henne nu!"

 

Vad jag minns så var det inte det här jag ville. Jag menar, vad hade en kille från Årsunda i lilla Färnbo att göra? Jag hade det ju så bra på skolan här hemma! Men nu hände det saker! Jag började på glesbygdshögstadiet i Österfärnebo måndag vecka 45, 1993. Gick parallellt med Den fantastiske Klas-Erik som helt plötsligt sa till rektorn " Nu är vi fått hit Sveneric till skolan då kan jag ta ut delpension". Efter jullovet hade jag alltså ett halvtidsvikariat och hör och häpna. Klas-Erik tog ut hel pension till sommaren. Livet var fantastiskt igen (som så många gånger tidigare). Utmanande. Utvecklande.

 

Det var här jag träffade min chef! Alltså min hittills enda riktiga chef! Den enda värd namnet. Jo, men visst har jag haft andra bra också. Som tex Eva, Peter, eller Sören. Men alla de bara kortare eller jättekorta tider. Nä, AC. Du passar mina frihetsgrader.

 

Men sen blev jag lite förgrymmad på dig. När du våren 1995 sa att nu får du inte vara kvar här. Högskolan i Gävle börjar en matte- no-lärarutbildning i höst. Dessutom med 'SVUXA'. Nu tar du den så jag kan anställa dig på riktigt.

 

Så utan dig AC hade jag inte blivit den jag är. Jo, också slutklämmen och ihopknytningen. Jag har provat fem olika yrken. Och inget är så givande som läraryrket! Där knöt jag ihop det va? Om än med en rätt lång omväg ;-)

//Sveneric

Läs hela inlägget »

Jag funderar ofta varför jag gör som jag gör. Jag har ju förstås en tydlig bild över hur lärande går till. Det är en bild som passar mig och min personlighet och faktiskt även och oftast mina elevers lärande. Min styrka är ju min elevkontakt. Mitt sätt att 'ta' olika elever. Att bemöta elever, deras personlighet, att skoja, trösta, stödja eleverna just där de vill och behöver bli bemötta.

 

Det här tror inte jag är nåt speciellt för mig och alltså inte heller nån större skillnad mellan lärare. Man måste ju använda sin personlighet för att nå elever och då kan man ju bara sin egen personlighet. Jag gör det på mitt sätt, Conny på sitt och Staffan likaså. Vi använder vår personlighet för att nå andra människor. Men om man inte är nöjd med sitt sätt att bemöta andra? Föresten, kan man ens vara missnöjd med sitt sätt att bemöta andra?

 

Kan man ändra på sin personlighet då? Jag tror inte det! Man är den man är och man har bara en personlighet. Eller har man kanske olika personligheter som man tar fram vid olika situationer? Tar jag fram en annan personlighet när jag är i min snickarverkstad och bemöter problem på annat sätt där?

 

Vi söker oss till människor som vi känner oss trygga tillsammans med. Där finner vi samtalsämnen som passar våra egna tankar och allt (ja, nästan) som vi själva tycker och tänker får vi bekräftat. Vi är tillsammans med ja-sägare och ingen rubbar våra tankecirklar. Men vi behöver ju bli lite 'rubbade' imellanåt! Så varför väljer vi bara tryggheten?

 

Jag tror att utvecklingen bara går framåt när jag blir utmanad av nån som tänker annorlunda än jag. Nån som ifrågasätter mina tankar så att jag blir tvingad till en extra tankeloop. Då blir både jag och mina tankar bättre och mer välgenomtänkt. Nu förstås under förutsättning att det finns platser att kommunicera våra olika tankar på. Att kommunicera på nätet i olika forum är förstås jättebra och man hinner tänka ordentligt innan man svarar. Livesvaren riskerar att bli lite väl spontana och oigenomtänkta. Nu upplever jag det så att de flesta lärare tycker att tiden inte räcker till för detta. Vilket ju då förstås leder till att utvecklingsarbetet har avstannat i skolan.
Jag fortsätter att fundera tills jag kommer på nåt, eller nåt annat.
Då återkommer jag här på bloggen.
Här har jag tid att tänka, men gör inga anspråk på att tänka 'rätt'.
Ha det gött alla
//Sveneric

 

Läs hela inlägget »

Idag riktar jag ett alldeles speciellt grattis till en speciell person i mitt liv. Även om hon nu har flyttat sitt firande till lördagen den 2 juni, i hopp om att få bättre väder, så fyller min kära fru femtio år idag.

 

Det är just idag trettio år sedan som jag riktade min galet rassliga och tillika kamouflagebruna Ford Taunus av årsmodell 1970 mot Rågsved och Kvistbrogatan 14, för första gången. Vi hade träffats på en weekend i Falun den 27 mars. Ja, eller träffats, vi hade ju setts tidigare hemma i byn. Var annars? Byn? Ja, givetvis i Långängarna, Årsunda. Weekenden i Falun var arrangerad av Årsunda Folkdanslag, där jag hade dansat sedan jag var sju år. Där dansade jag med din mor, vilken jag förstås då träffade innan dig.

 

Irene, som din kära mor hette, hade en sån där konstig leksandsdräkt med nån fånig strut på skallen. Hon var speciellt svår att dansa 'daldansen' med och jag var tvungen att sparka över hennes huvud. Men jag var ju vältränad på den tiden och om det var nån som skulle dansa daldansen med Irene så var det ju jag!

 

'Struten', som hon blev att kallas, gick tyvärr bort alldeles för tidigt, och du, Styggan min, har varit otrolig i att reda ut allt efter dina föräldrar. Mycket starkare än jag!

I alla fall så måste ju jag ha gjort att gott intryck hos Ie (läs I-Ä). Kanske med mina höga benlyft ;-), för att på min förfrågan om inte hon kunde ta dottern med sig till Falun, den där kvällen den 27:de, funkade ju bra.

 

Väl i närheten av Stockholm, fick jag 'kalla fötter' när jag såg trafiken. Jag var ju van med att köra mellan Långängarna och Sandviken. Jag svängde i till Karolinska, vilket jag naturligtvis hade hört talas om på TV och ringde 47 82 12 (uteslöt ju 08 eftersom jag inte var hemma i 026). En knapp timme senare rullade Conny in med sin silverfärgade Simca 1100 in på parkeringen vid sjukhuset i Solna och du rattade min fula Ford säkert över Essingeleden söderut mot det fina miljonprogrammet Rågsved.

 

Samma kväll, på Otto-dagen, träffade jag även din bror Peter och Diana för första gången.

Den helgen åkte jag tunnelbana och rulltrappa för första gången i mitt liv. Det var den 10 april 1982 kl 11.07 jag klev på den gröna tuben från Hagsätra, och 11.34 jag tog rulltrappan upp från T-centralen. Jo, och jag hade skräckslagen varit på skolresa till Grönan i sexan tidigare... Så egentligen så hade jag ju gjort Stockholm tidigare och borde ju ha klarat mig på det. Men jag ville tydligen ha ut mer...

 

Nu, 30 år (och många gamla bilar) senare, tänk vad jag har kunnat göra den här berättelsen lång, så är vi fortfarande gifta. Har två fantastiska 'barn'. Ett minst lika fantastiskt barnbarn och ett till, säkert lika fantastiskt, på väg.

 

Det enda du är riktigt dålig på, min kära fru. Det att minnas datum! Vi valde ju att gifta oss på min födelsedag för att du skulle ha koll på just vår bröllopsdag. Vi hade ju ett alternativ. Vi hade ju kunnat gifta oss den 9 april (ledtråd: idag). Men då hade du förmodligen glömt din egen. Men jag tror faktiskt att det var du som först sa grattis på silverbröllopsdagen den 11 mars förra året. Jag tror också att det var första gången du var först ;-) Så nån nytta hade valet av datum ändå ;-)

 

Nu behöver du inte se ditt enda tillkortakommande som negativt. Jag kommer ju alltid att finnas här och påminna dig!

 

Och har vi nu klarat de första 30 åren tillsammans så kommer vi att klara nästa 30 också. Jag lovar!

Och nånstans långt där inne inuti oss så finns all den där kärleken kvar. Ibland poppar den upp till ytan och ibland så sjunker den tillbaka. Så tror jag att det ska vara.

Men du, Styggan min. Grattis på födelsedagen. Jag älskar dig!

//Sveneric

Läs hela inlägget »

Nån berömd från skolvärlden sa till mig: 'Grisen blir inte tyngre bara för att man väger den flera gånger'. Analogt, inte får barnen bättre kunskaper för att man ger fler prov! Jag tog uttrycket till mig och tyckte att det lät häftigt, men naturligtvis också smart och genomtänkt. Jag tror många människor kan ta till sig såna här liknelser och skratta igenkännande. Jag gjorde det!

 

Alla liknelser, eller ska vi kalla dem mateforer, ger oss en tydlig bild av det vi vill få fram. På den tiden jag tog år mig några föreläsningar inom matematik didaktik, då använde jag mig säkert av metaforer. Jag brukar dessutom ha förmågan att få människor att skratta ibland.

 

Men om man får sina åhörare att skratta, samtidigt som man vill få fram sitt budskap, då kan man ju bli riktigt farlig. Budskapet blir lättare att ta till sig som sanningar. Alltså mina sanningar. Inte åhörarnas sanningar. Du måste ju göra allt till sina egna sanningar först innan de kan använda mina 'sanningar'.

 

Jag menar, vem har inte suttit och lyssnat en halv dag, eller kanske en hel dag, på en föreläsare som har hur mycket kunskaper och egna bra sanningar, men som förmedlas på ett sätt som gör att man glömt mycket av budskapet när man vaknar nästa morgon. Kanske bara för att hans paket inte är lika väl inslagna som nån annans. Kanske rentav 'mina';-)

 

När jag häromdagen plötsligt hörde en människa säga: 'det finns ju de som säger att grisen inte blir tyngre bara för att man väger den flera gånger'! Alltså den här gången analogt med att 'det kan ju ha hänt nåt med grisen'! Den kan ju ha vuxit!

 

I den här djungeln ska vi orientera oss och göra lärandet till barnens och ungdomarnas lärande. Det kanske låter enkelt, men metaforen om grisen säger att man måste välja sida. Alltså efter vilken tolkning man själv gör!

 

När vi sedan har gjort vårt val då gör vi allt för att smutskasta de som gjort den andra tolkningen. Vi läser bara sånt som ligger i fas med vår egen tolkning när vi förmodligen kunnat utveckla oss själva bättre om vi läst nåt från den andra tolkningen.

 

Vem vet? Sanningen ligger kanske rentav nånstans där i mellan. Det kanske beror på HUR man mäter och VAD man mäter? Men vi mäter väl aldrig personen. Vi mäter dennes kunskap. Och vi kommer att behöva mycket kunskap i våra barns och ungdomars framtid.

 

Lyssna och samtala med varann. Jag tror att det är bättre att prata med en sk nej-sägare om man uppfattar sig själv som en ja-dito. Vad tror du?

//Sveneric

Läs hela inlägget »

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Sofia Eriksson » Till beslut...:  ”Men Sven-Eric, vi vet inte vad som passar, sånt visar sig, jag tycker synd om de..”

  • Svenerig » mitt älskade jobb:  ”Tacksam för alla tips. Inte minst ditt, Sofia. Men jag är nöjd med min dag när j..”

  • Sofia » mitt älskade jobb:  ”Jag förstår dig. Vet du vad jag tycker? Sök dig till Kriminalvården. Mja, på rät..”

  • Edward Jensinger » Bloggsvar till Edvard Jesninger:  ”Nja, jag är nog inte en sådan rektor som nedvärdar vikten av mig själv. Jag vet ..”

  • Sveneric » Bloggsvar till Edvard Jesninger:  ”Jag anser att rektorer gärna vill nedvärdera in roll i skolan. Men att vara ansv..”

Arkiv

Länkar

Etiketter